Jag dansade på ett övergångsställe i Gamlestan i veckan. I skymningen i rusningstid.
Det kanske låter konstigt…
Jag stod där och väntade på att röd gubbe skulle bli grön gobbadjävel. När gubben blev grön då började jag gå. Helt brukligt så.
Från andra sidan övergångsstället kom en stor man gående som vek åt vänster. Vi parerade perfekt. Bakom den stora mannen uppenbarade sig en annan liten man. Han bromsade mitt framför min mage. När han tittade rakt fram tittade han på mitt adamsäpple som var dolt i en olivgrön polo.
Det var här dansen började. Jag tog ett sidosteg åt vänster. Han tog ett steg åt vänster. Jag tog ett steg tillbaka till utgångspositionen. Jag tog ett steg åt höger. Han tog ett steg åt samma håll.
Symbiosen var perfekt. Den här snubben hade fan taktkänsla så jag ville lappa till honom!
Vi upprepade sidostegen åt alla möjliga håll med perfekt timing ett par gånger till. Hela tiden med hans blick på min strupe. Han klev närmare, men ingen av oss kom därifrån.
Fan hur länge ska vi hålla på tänkte jag.
Det här kan ju hända. Men det här var en evighet. Funderade på att plocka fram tangoklackarna ur väskan och rejält klacka loss, men det stod ju ingen tjusig danspartner mitt emot mig utan en liten gubbe med mössan nerdragen över ögonbrynen och öronsnibbarna som fortfarande stirrade rakt på mitt guppande adamsäpple.
Jag hörde två rosslande, skräniga skratt bakom min rygg. Vi hade stannat nu. Så jag var precis på väg att ta ett lite vänligt tag om den lille mannens axlar, lyfta upp honom och ställa honom åt sidan, men då vek han undan som en iller och försvann.
Skratten fortsatte fortfarande bakom min rygg. När jag vände mig om såg jag två jätteskäggiga alkisar med välfyllda påsar. De vinkade och gjorde tummen upp som om de hade kollat på Let’s dance.
Nåväl dansade vidare in i spårvagnen. Funderade om jag skulle åka vidare till något seniordisco, men åkte hem.