Jag blev sjuk i torsdags. Därmed, på tvärtomspråk som var poppis när jag växte upp, så var det underbart att slippa gå utanför dörren på hela helgen. Extra skönt var det för att jag för första helgen på länge hade lite inplanerade saker som Valborg och demonstrera på 1:a maj. Helt ljuvligt att ens inte behöva se det som ett alternativ. Om inte ännu mera fantastiskt att slippa genomföra det och istället lära känna sin snok som rann. Halsen som hostade sig hörd genom natten trots att det inte fanns något att hosta loss. Värken i lederna som berättade: Här är du Johan, om du någonsin har undrat över det? och febern som fick en att undra: Är det här jag är?
Men nu är jag här. På bättringsvägen. Den där vägen som alla har varit på men aldrig promenerat. Dess vägren är kantad med ballonger och trebenta hundar och kanadagäss som sjunger bä bä vita langos. Det hänger färgglada slipsar i träden och folk sparkar undan molnen från himlen med högklackade gummistövlar och vrålar samstämmigt:
HEJSAN JOHAN!!!
Snart är jag helt återställd och frisk. Åtminstone i kroppen.
Jag fyller 50 år om mindre än en månad. Det kan man inte tro när man läser den här texten.