Jag gick ut för att ta en promenad igår. Men när jag kom ut så var det kallt och det blåste och man längtade hem direkt efter att man hade klivit ut genom porten.
Så jag tänkte att jag går till den där bänken. Det brukar va lä där och kanske solen kommer tillbaka. Jag kan alltid sitta där en stund och glo. Men när jag kom fram såg det ut som jag var någon annanstans fast jag visste att det var där och när jag kom fram till där bänken brukar stå så var den borttagen.. Den fanns alltså inte där. Jag tittade mig runt omkring för att försäkra mig att jag var på rätt plats eller att ingen låg i en buske och skrattade ut mig. Omgivningarna var rätt, men sist jag satt vid den här bänken som inte fanns längre så kunde jag se ner mot backen. Det vet jag för att det satt ett par där på en filt och delade en macka med getost på. De verkade besynnerligt störda över min närvaro. Men nu var backen täckt med träd och skog. Antar att det inte hade blommat ut då när jag satt där på bänken sist. Sist då bänken stod kvar. Det hela var lite kafka-likt eftersom både terrängen såg annorlunda ut och bänken var borta.
Jag tröttnade och gick hemåt igen. Samtidigt som det gnagde mig i huvudet.
För mycket spänning på en och samma dag, så jag löste alltså det hela genom att tycka att det var fantastiskt att vara hemma igen efter att ha tagit veckans första promenad.
Här hemma är det skönt, tänkte jag. Jag tittade ut genom fönstret och berömde min utsikt som jag gillar. Tryggt på något vis och saker står där de brukar.
Kom på mig själv med att titta på en mås där ute som hade en död mus eller småfågel mellan de köttiga näbbarna. I bästa fall en jordkocka full med mask. Den skakade på hodet i extas som förryckt. Den här stan och de flygande blodhundarna. Ens inte Al Capone hade stått ut i längden.
Måsar? De är väl för i helvete inte asätare?! Eller är dem?
Jo…i den här stan är dem tydligen det.