Beviset på den lägsta och sorgligaste formen av ensamhet jag kan komma på för stunden måste vara när man tar emot pizzan från foodorabudet…och medan han beger sig ner för trappan ropar man högt “Älskling, nu kom pizzan! Plockar du fram besticken?” ut i trappen innan man slår igen dörren.
Detta måste jag göra nästa gång, tänkte jag och var på väg att ringa till telefonbanken bara för att höra en kvinnlig röst…
Då kände jag mig ensam.
Min mamma brukar äta räkor ibland. Det behöver man ju inte få fängelse för. Men hon har inga problem med att äta dessa små rosa tånglodisar ensam medan hon lyssnar på klassisk musik en fredagkväll.
När jag frågar varför hon aldrig köper pizza själv svarar hon att hon aldrig skulle äta det ensam. Då vill man ju umgås, brukar hon säga. Hmmm tänker jag. Då vill man ju absolut inte se en snekäft när man klubbar i sig 15 pålägg på deg med sås.
Snart ska jag äta förresten. En fryspizza. Framför Tv:n. Ensam.
Kanske borde lägga ett gäng rosa tånglodisar på. Borde ju krossa minsta spår av ensamhet.