Anno 2022 good bajos forevos!

Efter att återigen häckat hemma flera dagar i streck har jag letat mig ner på stan. Jag hade ett ärende av livsviktig karaktär. Att raka pungen i fontänen på Göta platsen under duden Posses firre för att sedan försvinna spårlöst i ett hav av raklödder.

För annars ser det just ut så och har gjort det här året. Att gå runt hemma i mjukisbyxa och muttra medan man plockar upp och lägger ner klockor på bordet. Och skruva i, och tvätta och olja och sätta ihop urverk. Att slipa och polera boetter och glas och surfa runt på auktions-klocksajter och allt annat ljuvligt och förtvinande man kan tänka sig inom dette hobbyt. Men I fackin love it mand!

Utöver det har jag sökt drösvis med jobb. Och varit på högvis med intervjuer. Ibland på två intervjuer för samma jobb, men för att alltid få höra samma sak i slutändan – Vi behöver någon med mer erfarenhet/vi behöver någon med mer stresstålig (då kommer jag ändå från en sista anställningen där det var helt orealistisk stressnivå, speciellt när du också är ny på jobbet, och med en chef med noll förståelse för detsamma…). Att han var en av de som är med på topplistan över de mest osköna människor jag har träffat- kort sagt ett moron, brukar jag hoppa över att säga på intervjuerna.
Men det verkar alltså inte bli något jobb. Åtminstone återstoden av detta år. Så jag har kollat utbildningar, trots att jag inte vill utbilda mig igen (till hårfrisörska, pandemi expert eller pumpafrö-bagare) eftersom jag gillar det där jobbet och är duktig på det.

Och jag funderar även på att starta eget med klockorna eftersom jag har hittat lite av en egen nisch (Tricket är att alltid skicka klockan i en smörgåstårta. Klockan hittas mellan andra och tredje lagret bröd, där det är som kladdigast – Det blir både lekjakt, mättnad, kräkfest och syfte. Mycket uppskattat!), men som sagt det är svårt att veta om jag lyckas leva på det eller inte.
Så det är exakt så detta år har sett ut. Massa alternativ, men inget känns riktigt 100…

Visst har jag tagit av mig mjukisbyxorna och klätt mig i frack och blivit en riktig pajas i plastpåse på krogen…men i blygsam utsträckning och med längre intervaller där emellan om man jämför epitetet halvtids-sköjare. Men jävlar vad det har känts på riktigt…dagen efter.
Ju mer sällan man sköjar, desto mer känns det som man sköjar hela tiden, alltså dagen efter. Som en hårnål, fast över hela kroppen. Och djupt in i skinnet.

Har även kollat mycket film på Netflix. Den senaste fäblessen är att se på sunkfilmer från 70 och 80-talet. Netflix verkar ha köpt in oändligt med såna här filmer. “Med olika brister- filmer ” brukar jag säga. De flesta jag har kollat är franska eller italienska. Det är alltid något i filmen som gör att den inte blir helt bra. Vissa har blivit helt kalkon utan en enda fjäder av stolthet kvar. Vissa är helt okej men med någon viss brist. För seg, för märklig dialog, för obegriplig plot eller helt ologiska beteenden osv. Budgeten verkar det inte ha varit något fel på när filmen har gjorts. 99% av alla dessa filmer har Studio Canal-loggan i början. Dyker loggan upp och filmen är från exempelvis 1971, då vet man att det är klass på smörjan. Är dock tokförtjust i miljöerna i dessa filmer. Och bilarna. Och frissorna. Och att alla röker överallt. Och de ruffiga städerna. Och att alla bara ger fan i vilket med stil. Eller att någon helt plötsligt och totalt omotiverat bara klär av sig näck. Man vet liksom aldrig vad som skall hända.

Nåväl, en summering av detta år. Vilket, som jag har skrivit tidigare aldrig har varit nåt fan av. Men nästa år ska jag fan gå runt och snacka om det andra året som var förra året. “Vet du vad som hände?” ska jag säga med spänning i rösten. Och sen säga “Not to much!”
Men som sagt jag har inte varit sysslolös. Dock hade jag mycket hellre kämpat mig upp klockan 5 och ut klockan 6 på morgonen och sen träffa sköna och dåraktiga hyresgäster. För att komma hem och lyfta tag i en klocka…

Efter detta viktiga ärende i fontänen gick jag och drack en öl (två). En bit efter kl.3. Inne i denna syndens klafsboning var det redan vissa som var rejält brakiga och dansade med djävulen..
“Haaaallååååååå, lyssna på meeeeeeej” satt en kvinna och ropade till sitt sällskap. Vid samma bord. Vilket ingen av de andra rejält dragna gjorde. Såklart. Nu, när en timme passerat lyssnar ingen på ingenting av det någon säger till den ena eller andra säger längre. Alla bara vrålar rakt ut i ansiktet på varandra i total kakafoni. En av snubbarna har varit runt och lagt armen om andra gäster som han ens inte känner och berättat det allra innersta.
En familj valde bordet bakom deras. Kanske en trevlig middag innan de skiljs åt på olika håll på nyårsafton. Helt sargade och demolerade. Efter 5 minuter satte på sig sina ytterkläder och bara gick. Bartendern har nu sagt till detta sällskap att dämpa sig flertal gånger. Fungerade ungefär i 12 sekunder efter att han har gått. Sen – fullt blås igen.
Och nu skrek hon ut frågan: HAAAR DU SETT FILMEN(?) SÄLLSKAAAAPSRESAAAAN?
Gissar att hela det gänget kommer att äta pizza ensamma i varsin lägenhet imorgon. De kommer muttra och svära när tolvslaget kommer. Vakna till med en pizzaslice på magen och undra vad fan det är för jävla liv. Kanske en tanke om att alla dessa amatöralkolister inte borde dricka så mycket passerar i deras smoggiga hjärnkorridorer.
AAAAOOOUUUUH FÖR FAAAAAAAN!!!!!! vrålar kvinnan nu. Igen. Ja, hon hörs mest faktiskt DET ÄR JU DUUUUU!
Jag vänder mig om och kollar. Kanske det är en ny kolibri som har joinat detta biblioteks-sällskap. Nej, det är samma kompis som hon har suttit bredvid hela tiden.

Och där drack jag upp slatten och gick.

Gott nytt år mina kära idioterrrrrr!
Och sju sjuka sjuklingar i sju sjaskiga schalar under schäslongen på er.

Svinkyla

Riktig svinkyla ju.
Ballarna förfryser, trillar loss och krossas som kristall i backen.
Skall hem till syrran nu och klä granen. Lite av en tradition. För ett par år sen åkte jag ut. Ut genom dörren. Vi kunde inte komma överens om hur lamporna skulle sitta…och så var jag för glad sades det. Detta kommer inte hända i år.
Det där med “för glad” har hänt de där gångerna jag åkt ut från krogen också. “Lite för glad” har det alltid hetat. Då åker man ut i kylan.
Svinkylan…

Då var man inslungad i wörld wajld web igen

Så. Nu verkar bloggen vara uppe igen.
Det gick lättare, med vissa svårigheter, än jag trott. Men om någon skulle fråga hur jag gjorde har jag ingen aning. Tryckte lite och litade på min plastgud.

Antar att ni under dessa dagar då bloggen gick och sköt sig i hodet har ätit överdrivet mycket knäckebröd i sängen och sen sköjat runt i smulorna och skulorna.
Själv har jag…om ni sköter mitt så sköter jag ert.

Försökte fixa till lite snygg layout, men blev inte klar. Viktigast var ändå att lägga upp en stabil bild så att man lägger bloggen på en extremt seriös nivå. Säljande, inbjudande och trygg. De tre värdeorden som denna blogg är grundad på. Likt en marsipangris rymmandes i panik från en käft tillhörande ett riktigt äckligt svin.

Det här kommer bli bra vettu!

Mögligt bröd.

Har ätit mögligt bröd i flera dagar nu. Ett mögligt bröd är också ett bröd. Detta är inte av ekonomiska skäl som jag äter mögligt bröd. Trots att ögonen på grund av rådande inflation ploppar ut ur fejset när man står vid brödavdelning och tänker på allt roligt och hopplöst man ställde till med i sin ungdom.

Nej sörru. Jag har börjat dumpstra. Överallt kan man nu se mina läckra spiror sticka upp ur stans containrar. Har skaffat ett lysgult underställ i galon också så att jag syns riktigt ordentligt och svettas med uppriktig känsla. Kommer ofta upp med en mjuk gurka mellan skinkorna och en kladdig tomat på fontanellen. Sånt man får räkna med, annars funkar det topp och det är bara gay!
Bäst att jag talar om att det här var stycket som vi ljuger i eftersom jag utgår från att mina läsare både är lurade och lättlurade…

För någon vecka sen handlade jag hos Ica-handlarn. De har till och med kvar den där trinde gubben från 70-talet som maskot i sin logga.
Efter några öl så kändes det som allt var på extrapris i affären. Det var det såklart inte. Det var afterwork-ölen som talade, trots att jag inte har något jobb för tillfället.
Men då alltså, när jag kom till brödavdelning så blev jag yr när lite jäst, mjöl och annat bös i form av ett rostbröd kostade 45 kungliga pengar.
Så fick jag syn på en korg med nedsatta varor. Och där låg brödet, fast ett annat bröd, men ändå samma till nedsatt pris. 70% nedsatt. Lite kort datum kanske, eller snarare inskrivet i historieböckerna. Men fräsht som en nyborstad tandrad. Jag högg det direkt och kollade också direkt bakom min axel för att se om det var kö bakom mig till detta bröd. Kände mig som vinnaren i en stafett även fast jag var helt ensam därinne i affären.
Nöjd gick jag mot kassan och förväntade mig minst en blåsorkester och blomsterkrans…
Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig, något jag lärt mig när jag har skolkat från livets icke softa skola.

Jag langade fram mina varor på bandet och sparade brödet till sist. Sen sa jag med ståtlig och sprucken stämma:
-Det är 70% rabatt på det här brödet.
Han inspekterade brödet nogrannt och sa sen:
-Nej, du kan få det gratis.
På ett ögonblick blev pannan genast blank.
– Va?, vadå? Och framför allt varför?
Han pekade på möglet som såg ut som en tulpan som hade vandrat avloppsvägen.
-Men det är bara den skivan. Jag har ätit mögligt bröd hela veckan, lade han till.
-Från det här brödet?
-Nej från ett annat mögligt bröd.
-Aaaaah, svarade jag lättad. Jo, det är ju svåra tider nu, sa jag…vilket jag aldrig skulle gjort.
Han halade fram en bunt räkningar som han slog i kassan och började hojta olika räkningssummor agiterad som en brutalos chimpanso.
-Vetu hur mycket elen kostar denna månad? Kolla, kolla, kolla! Och kolla hyran! Ojojojoj.
-Ojojojoj, betonade jag och lyckades återigen kasta spruttelibang på elden.
-Och har du någon aning om vad frysarna kostar att hålla igång, va??? Jag började packa ner mina varor fort innan handgemäng var faktum i min tygpåse. Att be om en bärkasse kändes inte riktigt som ett alternativ…

Ja och så gick det alltså till när jag blev lycklig ägare av mitt mögliga bröd…
Helt gratis, men som sagt med ett väldigt högt pris.

Visste ni förresten att det gröna mögel man ser ofta på kanterna på brödet är själva mögelblomman. Roten börjar i mitten av brödet, sen går det som mögelskälkar genom hela brödet fram till mögelblomman.
Detta tänkte jag naturligtvis på varje gång jag åt en skiva bröd…så nu vet ni det.
Detta kan vara den första kunskapslektionen som jag har bjudit på på denna blogg. Jag lovar att det inte skall upprepas.

Styck-pris

I min jourbutik verkar det vara billigare att köpa öl till styck-pris än att handla ett sexpack. Kanske detta hade förändrat mitt liv när jag var 25. Som om jag hade gjort en vinst eller lurat dem när jag gick därifrån med överfyllda påsar med dessa burkjävlar.
Nu känns det mest aningen märkligt eller bara lite konstigt. Men det gör väldigt mycket i den här åldern.

I övrigt är deras bärs så välkylda så att man får köldskador om man håller dem i handen längre än 15 sekunder. Brukar bolla dem fram och tillbaka i famnen. Kanske ska jag stämma dem istället för folköls-köldskada.
Ska fundera vidare rörande detta.

De där jävla tänderna igen

De ringde från postkodslotteriet igår.
Kände hur jag genast ville fråga om Rickard Sjöbergs tänder.

Hon sa att just min postkod skulle vara med i dragningen. Grannyra sa hon. 4 miljarder i potten. En hel helg av vansinne, lade hon till.

Jag såg mig själv stå där med mina grannar med den store checken i famnen. Hållandes om min granne Bengts axlar. Han redlös med hicka och ord om hur fantastiskt det är och jag ljugandes att jag skulle köpa en Rolex, kokain och lådor med dyr sprit för degen.
“Jag älskar pengar och vad man kan göra med dem” skulle jag nog säga också.

Jag insåg att jag hade slutat lyssna på kvinnan på andra sidan luren för längesen och satt och tittade ut på en hare och ekorre som kastade en påse hash fram och tillbaka till varann. Jag såg en kvinna piska mattor med en kastrull och gubbe som stod och och rapade på sin balkong.
Hon fortsatte och gå på och på. Till slut sa jag:
“Du det här låter ju helt fab! Men saken är den att jag inte spelar några spel (överhuvudtaget) där pengar inblandat.”
“Ja, men det är väl inte så farlig och i det här fallet och du gynnar ju dessutom sportföreningarna…”
Jag berättade för henne att jag inte var så mycket för sport (överhuvudtaget, bortsett från bob som inte finns längre).
Samtalet började kännas långt…

Kommer Rickard Sjöberg vara där?” frågade jag för att avrunda.
Hon sa att hon inte visste helt säkert om Rickard Sjöberg kommer vara på plats.
“Vad tråkigt. Jag skulle bra gärna vilja ta en närmare titt på hans vita…”
Jag avbröt mig själv, eftersom jag insåg att vi inte var på den nivån med varandra där vi satt och delade på en flaska rött i solnedgången.
Hon verkade komma av sig lite, vilket jag kan förstå. För fem minuter sen kanske hon hatade sitt jobb och nu visste hon inte längre.
Jag bröt tystnaden och sa att jag var tvungen att lägga på nu för jag måste gå och borsta tänderna. Igen.
Vilket hon håglöst verkade acceptera.

Jävla gaddar!

Grillhelg i Sverige

Ska åka iväg imorgon. På äventyr över helgen.
Har inte varit ifrån den här stan på flera år.
Det har hyrts ett hus på landet och jag och några gamla polarkompisar ska grilla.
“Grillhelg i Sverige” har sammankomsten döpts till. Självklart kommer det drickas en hel del öl också. Detta vet jag helt säkert…

Lite som det där nyhetsinslaget med reportern som söker upp folk på stan för att höra hur och om alkoholintaget ökar på sommaren. Reportern frågar en vresig fan som är på väg in på bolaget hur många öl han dricker på semestern. Snubben slår till med runt två flak i veckan, varpå reportern frågar:
-Du tycker inte det är ganska mycket?
Snubben suckar och svarar med försvar i rösten:
-Äh vafan. Man grillar ju!

Så det är alltså det vi ska ägna oss åt denna helg. Grilla.
Men fy fan vad skönt att komma iväg. Slippa den här stan ett litet tag. Klappa sniglar på ryggen. Prata med det vajande gräset. Bli nedsprungen av en vild kamel som kommer hojtande från skogsbrynet.
Och jag älskar ju att vara på landet…som alla vet. Så det är bara gay!

Mitt mellan en ny krog och en gammal krog

Först satt jag på en pizza restaurang. Nu sitter jag på en indisk restaurang.
Den ena är alldeles nyöppnad och fräsch. Den andra är gammal och sunkig. Djävulskt sunkig på ett både dammigt och smutsigt sätt.
Jag har varken ätit på den ena eller den andra restaurangen. Men då måste han ju ha druckit fasliga mängder cola tänker ni. Nej hör och häpna, det var öl. Och inte mer än två.
Mitt emellan dessa restauranger står mitt fordon. En elsparkcykel. Vid just det här bordet sitter jag. Vidare är min öl mer halvtom än än halvfull. Så slutar det oftast. Innan ölen är helt tom. Om man upprepar denna procedur tillräckligt många gånger blir man tom själv samtidigt som man allt oftare måste uppsöka toalett för att tömma det som har fyllt en. Ibland kan man också bli pajas. Men detta är alltså inte tanken. Säg har det någonsin varit det?
Torget där allt detta utspelar sig är fyrkantigt. Eller åtminstone rektangulärt.
När jag stod där och tvekade ett tag såg jag en sportig kvinna komma inspringande på torget. Utanför Konsums entré valde hon att stretcha ut. Vilket innebar att hon ställde sig som en bro och spände ut stjärten mot allt folk som kom ut från Konsum. Detta tyckte även denna farbror var för mycket och vände sig åt andra hållet. När jag hade gått in på detta sunkhak och satt mig med min då helfulla öl gick hon förbi med två systemkassar fyllda med tre flaskor vin i varje. Ying & Yang-joggande alkoholism.
Som den där svettiga joggaren jag såg en gång som slängde sig ner bredvid mig vid bardisken. Dödsflåsade medan han sänkte fyra stora stark på mindre än en timme. Sådär ja, nu har man gjort både och sa han. Nu kan man jogga hem till frugan igen. Han joggade ut från krogen på samma sätt som han hade joggat in…
Men det var då och det här är nu. Och just nu börjar jag känna mig klar på denna styltsylta. Kanske åker hem och låtsas att allt bara är roulit. Det är väl roulit?

50 jahre!

Idag fyller den här fan 50 jarhe.

På något sett var det tidsmässigt väldigt avlägset att fylla 50. Som om den dagen var så avlägsen att den aldrig skulle komma. Men nu sitter man här (som en halvfylld eller halvtom tändsticksask) Sett från andra hållet så känns det som igår när man härjade runt på krogar. Lirade i band. Stökade och brötade och sköjade som om aldrig sköjet skulle sina.
Roligt är att de som är i min ungefärliga ålder och som jag har pratat med de sista dagarna säger ungefär samma sak: Fatta att vi är i den här åldern nu…hur fan gick det här till. Herrijädrar vad åren gick fort. Det trodde man inte osv…
De som är i den åldern som vi refererar till, dvs i 30 års åldern (de som sitter och ruvar på de 20 åren som för oss nu är förbrukade), som jag känner brukar säga lite på en höft: Ålder betyder ingenting!
Det där kan jag tycka är ett lite respektlöst uttalande. Ålder betyde en jävla massa. Dessutom går det ju inte att säga det till någon som är 20 år äldre. Kom tillbaka och säg samma sak om 20 år så får vi se.
Dessutom är ju ålder en jävla massa. Att säga att ålder inte betyder någonting är ju som att pissa på att det skulle vara någon mening med att bli äldre. Att det som en människa formar fram genom tid hos sig själv. Insikten och den personliga investeringen skulle då vara poänglös…
Jag kan inte minnas att jag har sagt den flösklen till någon. Speciellt inte till någon som är 20 år äldre än mig. Skulle känna mig som den där idioten bakom ratten i en bil som skriker, visar fingret och tutar…
Har dock en yngre vän i 30 års-åldern kallar mig gamle gubbjävel och frågar hur det känns att vara riktigt gubbe. Känns mycket mer respektfullt. Vänta en sinsådär 20 år och se, brukar jag svara. Det går fortare än du tror.

Nåväl, anyhow och fucking shit. Här sitter man nu. Såklart med en öl framför sig. Skall strax bli bjuden på middag av syster och mor och i helgen vankas galejos!

Av någon anledning känner jag mig extra snygg idag. Det kan vara åldern (som betyder allt) eller de djupa insikterna jag samlat på mig som visar sig i det gråspräclihäga skägget och de icke rynkade ögonbrynen.
Det kan också vara att jag känner mig totalt avväpnad inför allt och ger fan i vilket.

En eftermiddagspromenad.

Jag gick ut för att ta en promenad igår. Men när jag kom ut så var det kallt och det blåste och man längtade hem direkt efter att man hade klivit ut genom porten.
Så jag tänkte att jag går till den där bänken. Det brukar va lä där och kanske solen kommer tillbaka. Jag kan alltid sitta där en stund och glo. Men när jag kom fram såg det ut som jag var någon annanstans fast jag visste att det var där och när jag kom fram till där bänken brukar stå så var den borttagen.. Den fanns alltså inte där. Jag tittade mig runt omkring för att försäkra mig att jag var på rätt plats eller att ingen låg i en buske och skrattade ut mig. Omgivningarna var rätt, men sist jag satt vid den här bänken som inte fanns längre så kunde jag se ner mot backen. Det vet jag för att det satt ett par där på en filt och delade en macka med getost på. De verkade besynnerligt störda över min närvaro. Men nu var backen täckt med träd och skog. Antar att det inte hade blommat ut då när jag satt där på bänken sist. Sist då bänken stod kvar. Det hela var lite kafka-likt eftersom både terrängen såg annorlunda ut och bänken var borta.
Jag tröttnade och gick hemåt igen. Samtidigt som det gnagde mig i huvudet.
För mycket spänning på en och samma dag, så jag löste alltså det hela genom att tycka att det var fantastiskt att vara hemma igen efter att ha tagit veckans första promenad.
Här hemma är det skönt, tänkte jag. Jag tittade ut genom fönstret och berömde min utsikt som jag gillar. Tryggt på något vis och saker står där de brukar.
Kom på mig själv med att titta på en mås där ute som hade en död mus eller småfågel mellan de köttiga näbbarna. I bästa fall en jordkocka full med mask. Den skakade på hodet i extas som förryckt. Den här stan och de flygande blodhundarna. Ens inte Al Capone hade stått ut i längden.
Måsar? De är väl för i helvete inte asätare?! Eller är dem?
Jo…i den här stan är dem tydligen det.