Anno 2022 good bajos forevos!

Efter att återigen häckat hemma flera dagar i streck har jag letat mig ner på stan. Jag hade ett ärende av livsviktig karaktär. Att raka pungen i fontänen på Göta platsen under duden Posses firre för att sedan försvinna spårlöst i ett hav av raklödder.

För annars ser det just ut så och har gjort det här året. Att gå runt hemma i mjukisbyxa och muttra medan man plockar upp och lägger ner klockor på bordet. Och skruva i, och tvätta och olja och sätta ihop urverk. Att slipa och polera boetter och glas och surfa runt på auktions-klocksajter och allt annat ljuvligt och förtvinande man kan tänka sig inom dette hobbyt. Men I fackin love it mand!

Utöver det har jag sökt drösvis med jobb. Och varit på högvis med intervjuer. Ibland på två intervjuer för samma jobb, men för att alltid få höra samma sak i slutändan – Vi behöver någon med mer erfarenhet/vi behöver någon med mer stresstålig (då kommer jag ändå från en sista anställningen där det var helt orealistisk stressnivå, speciellt när du också är ny på jobbet, och med en chef med noll förståelse för detsamma…). Att han var en av de som är med på topplistan över de mest osköna människor jag har träffat- kort sagt ett moron, brukar jag hoppa över att säga på intervjuerna.
Men det verkar alltså inte bli något jobb. Åtminstone återstoden av detta år. Så jag har kollat utbildningar, trots att jag inte vill utbilda mig igen (till hårfrisörska, pandemi expert eller pumpafrö-bagare) eftersom jag gillar det där jobbet och är duktig på det.

Och jag funderar även på att starta eget med klockorna eftersom jag har hittat lite av en egen nisch (Tricket är att alltid skicka klockan i en smörgåstårta. Klockan hittas mellan andra och tredje lagret bröd, där det är som kladdigast – Det blir både lekjakt, mättnad, kräkfest och syfte. Mycket uppskattat!), men som sagt det är svårt att veta om jag lyckas leva på det eller inte.
Så det är exakt så detta år har sett ut. Massa alternativ, men inget känns riktigt 100…

Visst har jag tagit av mig mjukisbyxorna och klätt mig i frack och blivit en riktig pajas i plastpåse på krogen…men i blygsam utsträckning och med längre intervaller där emellan om man jämför epitetet halvtids-sköjare. Men jävlar vad det har känts på riktigt…dagen efter.
Ju mer sällan man sköjar, desto mer känns det som man sköjar hela tiden, alltså dagen efter. Som en hårnål, fast över hela kroppen. Och djupt in i skinnet.

Har även kollat mycket film på Netflix. Den senaste fäblessen är att se på sunkfilmer från 70 och 80-talet. Netflix verkar ha köpt in oändligt med såna här filmer. “Med olika brister- filmer ” brukar jag säga. De flesta jag har kollat är franska eller italienska. Det är alltid något i filmen som gör att den inte blir helt bra. Vissa har blivit helt kalkon utan en enda fjäder av stolthet kvar. Vissa är helt okej men med någon viss brist. För seg, för märklig dialog, för obegriplig plot eller helt ologiska beteenden osv. Budgeten verkar det inte ha varit något fel på när filmen har gjorts. 99% av alla dessa filmer har Studio Canal-loggan i början. Dyker loggan upp och filmen är från exempelvis 1971, då vet man att det är klass på smörjan. Är dock tokförtjust i miljöerna i dessa filmer. Och bilarna. Och frissorna. Och att alla röker överallt. Och de ruffiga städerna. Och att alla bara ger fan i vilket med stil. Eller att någon helt plötsligt och totalt omotiverat bara klär av sig näck. Man vet liksom aldrig vad som skall hända.

Nåväl, en summering av detta år. Vilket, som jag har skrivit tidigare aldrig har varit nåt fan av. Men nästa år ska jag fan gå runt och snacka om det andra året som var förra året. “Vet du vad som hände?” ska jag säga med spänning i rösten. Och sen säga “Not to much!”
Men som sagt jag har inte varit sysslolös. Dock hade jag mycket hellre kämpat mig upp klockan 5 och ut klockan 6 på morgonen och sen träffa sköna och dåraktiga hyresgäster. För att komma hem och lyfta tag i en klocka…

Efter detta viktiga ärende i fontänen gick jag och drack en öl (två). En bit efter kl.3. Inne i denna syndens klafsboning var det redan vissa som var rejält brakiga och dansade med djävulen..
“Haaaallååååååå, lyssna på meeeeeeej” satt en kvinna och ropade till sitt sällskap. Vid samma bord. Vilket ingen av de andra rejält dragna gjorde. Såklart. Nu, när en timme passerat lyssnar ingen på ingenting av det någon säger till den ena eller andra säger längre. Alla bara vrålar rakt ut i ansiktet på varandra i total kakafoni. En av snubbarna har varit runt och lagt armen om andra gäster som han ens inte känner och berättat det allra innersta.
En familj valde bordet bakom deras. Kanske en trevlig middag innan de skiljs åt på olika håll på nyårsafton. Helt sargade och demolerade. Efter 5 minuter satte på sig sina ytterkläder och bara gick. Bartendern har nu sagt till detta sällskap att dämpa sig flertal gånger. Fungerade ungefär i 12 sekunder efter att han har gått. Sen – fullt blås igen.
Och nu skrek hon ut frågan: HAAAR DU SETT FILMEN(?) SÄLLSKAAAAPSRESAAAAN?
Gissar att hela det gänget kommer att äta pizza ensamma i varsin lägenhet imorgon. De kommer muttra och svära när tolvslaget kommer. Vakna till med en pizzaslice på magen och undra vad fan det är för jävla liv. Kanske en tanke om att alla dessa amatöralkolister inte borde dricka så mycket passerar i deras smoggiga hjärnkorridorer.
AAAAOOOUUUUH FÖR FAAAAAAAN!!!!!! vrålar kvinnan nu. Igen. Ja, hon hörs mest faktiskt DET ÄR JU DUUUUU!
Jag vänder mig om och kollar. Kanske det är en ny kolibri som har joinat detta biblioteks-sällskap. Nej, det är samma kompis som hon har suttit bredvid hela tiden.

Och där drack jag upp slatten och gick.

Gott nytt år mina kära idioterrrrrr!
Och sju sjuka sjuklingar i sju sjaskiga schalar under schäslongen på er.

Foodora igen och den fantastiska jourbutiken.

Sitter och väntar på kinamat. Det är det där Foodora igen. De har en klocka som tickar ner. Ofta tickar den tillbaka igen. Från till exempel 25 minuter till 32 minuter. Det gillar han inte. Klockexperten. Tänk om mina klockor skulle bete sig så. Då skulle jag fan slänga ut dem genom fönstret.
Kom ihåg en tid när man gick till en restaurang för att köpa hem mat. Det där är helt ute nu. Att kämpa för sitt levebröd. Ofta var man bakfull och nervös, men efter ett tag kändes promenaden bra…om man inte stötte på någon morrande hund som ville slita ballarna av en eller någon argsint typ som ville sno ens cigaretter. När man kom hem smakade maten kämparglöd och promenad. Som om man var en matkrigare som kom ut ur en buske med tre harar i näven. Man hade rätt att möla i sig och sen krypa under filten och känna “nu är det bara gött!”
Ibland när jag skriver så här blir jag rädd. Både jag och andra kan ju tro att jag är helt allvarlig.

Har varit hemma hela helgen. I samma mjukisbyxor. Pendlat mellan att greja med klockor och kolla på en serie. Denna cykel har skött sig själv alldeles själv med minsta ansträngning från min sida.

Nej, igår förresten gick jag till jourbutiken och köpte ett sexpack. Det sista sexpacket som fanns i kylen. Ibland har man tur, tänkte jag. När jag skulle köpa en fryspizza så var det helt tomt i frysen. Jag stod en stund och tittade ut i intet medan jag kände de iaktagande ögonen från kvinnan bakom disken. Redan innan jag hann säga något började hon skratta. Sen när jag påpekade att det var väldigt tomt skrattade hon ännu högre och mer utdraget. När jag skulle fråga vad som hade hänt hann jag bara halvvägs. Min röst kvävdes av hennes ännu mera uppgivna och höga skratt. Jag betalade mitt sexpack och sa som vanligt att hon skulle ha det bra. Naturligtvis skrattade hon bara åt det med.

Nu kommer foodora. Trots att det står 5 minuter kvar i appen. Jag kan höra hur hans dragkedja i hans kvadratiska matlåda öppnas i trappen. Och där gjikf’wKJ¨WF!!!!!?????***** plingade han på dörren 4x så man höll på att flyga ut ur kalsongerna.
Smaklig spis med bollarna i halsen!

Jul, Japan och ett knullrufs.

Det är jul snart. Det hörde jag en granne vråla i trapphuset:
“NU ÄR DET FAN JUL SNART IGEN!” vrålade han så det ekade enda ner i de nerstängda sopnedkasten. Var svårt att avgöra om han tyckte det var bra eller dåligt. Om han pratade om snapsen eller om ensamheten.

Har börjat köpa klockor på japanska auktioner direkt från Japan. Det hela har tagit en väldig fart och blir knappt greppbart. Jag vill ha nästan varenda klocka. Ser framför mig hur jag bor i ett tält på gatan, med tältpinnarna inborrade i närmsta bostadshus, centralt, så förbipasserande snubblar på tältlinorna. Svärandes över att ha landat med överkroppen i sin nyköpta belugakaviar. Men här bor jag innanför en tältduk med alla mina klockor!

Har även tänkt på det där att japaner aldrig verkar äta frukostmat. Har till exempel aldrig sett ett rostat bröd eller en tallrik fil med kalaspuffar när de äter frukost på film.
Har alltid velat åka dit. Vakna upp på ett Love hotel. Helt ensam eller med en redlös nyvunnen japansk kompis med torkade, bortglömda nudlar i mungiporna. Där skulle jag ställa in ljusmixern på om det skulle vara en tindrande stjärnklar natt eller en solnedgång i rummet. Eller en iscensatt undergång.

Har även sett kanske det rufsknulliigaste knullrufs kliva ut från en port bredvid jobbet. När hon tittade sig omkring var det underförstått att både hon och jag undrade om hon någonsin skulle hitta hem igen.

I övrigt är faktiskt allt eller inget som vanligt på vissa plan, men det orkar jag inte med nu.
Jag har en plan. I alla fall.

Lite som förr…kan man säga.

Hade en fantastisk dag på stan i torsdags.
Åkte ner till stan för att klippa mig. Har TÄNKT göra detta i typ flera veckor. Jag har gått till samma frisör i tio år. Det blir ganska många steg fram och tillbaka och ganska många klipp med saxen. Jag har berättat om honom tidigare…som bara skogshugger till en frysyr och rafsar upp maskiner i öron och näsor utan förvarning och skippar allt onödigt prat. Men man ser exakt ut som det var tänkt…
När jag kom ner så var det stängt. Alltså rörelsen var stängd. Saxar och frisörstolar och hela klabbet var borta. Ofta när jag tycker att allt förändras så är det någon krog som funnits sen jag flyttade hit och som plötsligt är borta. Allt förändras i den här stan, brukar jag tänka då. Nu var det min frisör som försvann.
I rent våld gick jag gick in på pizzerian och beställde en kebabrulle.
Jag frågade personalen där inne om de visste när frisören hade stängt. Två år sen, sa den ena. Två månader sen, sa den andra. Men han har flyttat runt hörnet, sa den tredje. Rena Knatte, Fnatte och Tjatte-kriget.
Jag blev glad, och proppade i mig min kebabrulle som en matkanon.
När jag kom runt hörnet så hade min gode frisör semsterstängt. Jag kollade runt i området efter andra frisörer, men tröttnade ganska snabbt. Bestämde mig för att gå till en second hand som det var längesen jag var hos men det var…semesterstängt. Hela tiden promenerandes i svinvärme, som det enligt mig är om det är över 25 grader. Det måste vara fantastiskt att komma som turist till Göteborg i Juli. Semesterstängt på restauranger och krogar. Upprivning av spårvagnsspår så man måste ta ersättningsbussar som heter något obegripligt med höga odds att hamna i Lerum eller Kinna.
Nåväl jag tröttnade på kringflackandet och satte mig och tog en öl. Satt och tittade på tre snubbar i parken rakt över från uteserveringen som hela tiden skrek till varann trots att de satt på samma bänk. På deras bord stod två paket kaffe och fyra stora whiskyflaskor av finare kvalisort.
Jag tröttnade snart på den gapiga utsikten. Är det inte måsar så är det whiskyförsäljare.
Jag gick till Kellys istället. När jag hade suttit där en stund kom han med whiskyflaskorna gående. Han stannade upp vid fyra tjejer som stod och rökte. Han höll en av whiskyflaskorna under botten som en servitör. Vilket han också gjorde. Serverade alltså. Han fyllde på tjejernas tomma ölglas. Whiskyflaskan såg ut som en jättestor parfymflaska. Sen stod de där och drack och rökte som om det voro det mest självklara i hela världen. Det var det väl också fram till att bartendern fick syn på dem och bad snubben dra åt helvete…vilket han också gjorde efter att ha tagit ganska lång tid på sig så de hann tömma glasen.
Bytte ställe igen. Efter ha suttit där ett tag tvärbromsade en vän med sin cykel framför mig. En vän som jag inte hade sett på länge. Kändes lite som förr då man bara kunde sätta sig någonstans på andra lång och så stötte man alltid på någon man kände.
Kändes lite som förr också där vi satt och drack och pratade. Lite som när man hade lite mer hår på huvudet. Kvällen flöt på lite som förr på samma sätt som alkoholen flödade och snart var det spöktimma och sen var spöktimmen över och sen som förr, stängde krogen och man var pajas på riktigt precis som förr, men som man sällan är av dessa mått nu för tiden. Men sköj var det. Och väldigt mycket roligare än det var dagen efter när allt man kan göra är att ligga som drivved i soffan i 31 graders värme och inse att det är mental styrketräning att bara klara av att andas.

Idag har jag varit och klippt mig i allafall. På en frisör i mitt område (Nej, jag satt inte på hans axlar, hos frisören heter det väl?) Han klipper okej den där frisören, men inte som min gamle gode frisör. Jag ser inte längre ut som Beethovens brorsa. Det kan vara bra när man börjar det nya jobbet på måndag. Att göra gott intryck. Eller kanske hårmässigt ge ett icke uppseendeväckande intryck så de undrar om jag har glömt dirigentpinnen hemma.

Det blev ju ett inlägg. Fantastiskt. Kul att skriva ibland. Undrar varför jag glömmer bort det hela tiden? lite som förr kan man säga, när styrkan satt i håret.

Blommogram


Har fått blommogram för första gången i mitt liv.
Känns fantastiskt att kunna säga frasen “första gången i mitt liv” vid snart 49 års ålder. Har ju i och för sig ingen lista över vad jag vill göra innan jag säger good bajos forever förutom att…
…åka till Japan eller bli tysk bovärd i Berlin.
Stånka och klättra i berg och skjuta sig mellan tårna med en luger och äta morötter i Snuskhult och spela minigolf med kungens syssling eller hoppa jämnfota rakt ner i närmsta avloppsrör är sånt som andra får andra göra.
Hade förvisso varit ganska tufft att gå vilse i ett rum fyllt med tusenlappar eller få sig en köpp kaffe och ett blowjob i en alpstuga i Greisentorpf.
Men nu var det ju inte det här jag skulle säga.
Varför har jag inga kompisar? Eller har jag det?

Genast började det snurra runt i pallet på mig vem som kan tänkas vilja skicka blomster till mig.
Kan det vara min mamma som vill berätta att jag är bäst? Eller min syster som vill berätta att jag är näst bäst? Kanske det kommer tolv kilo gul lök som någon skär upp och proppar in genom mitt brevinkast. Lök kan man ju alltid sälja. Kan ju vara ett ex som vill berätta med lite blomster hur fantastiskt det är att slippa se mig. Fast mina ex är ju inte direkt purfärska på min tidslinje… Det kan ju vara Ulla-Karin och Roger i Märsta. Men jag känner ingen Ulla-Karin och Roger i Märsta.
Det kan ju vara felskickat. Fick nämligen ringa till blomsteraffären och korrigera mina adressuppgifter. Då kan det ju ändå vara från Ulla-Karin och Roger i Märsta. Fast blommorna skulle hem till deras pangiga kompis Jonte i farstun.
Ah, inget mening att spekulera mer. Måste vila huvudet lite nu efter denna hårda måndagen.
Nu ska jag gå upp på loftet och knapra på en morot och baaaara vara mig själv.
Hejsan!

Köttiga bullar, prut och den påhittade tysken.

Tar en bärs på Köttbullekällarn. 100 dagar sen sist. Kanske. Har köpt tobak på Gule Knut. Det verkar som om de spelar musik från två olika stereoapparater på köttis. Varför då i så fall? Jag menar vad ska detta spex vara bra för? Mycket förvirrande både för öron och huvud. Först någon klassisk musik som ligger i bakgrunden och sen lite 60 och 70-tals soul på det. Och nu gick det förbi ett par med en jättelång ihoprullad matta utanför fönstret. Kanske de skulle ha picknick i Vasaparken. Eller rulla in någon de hatar och ska mörda. Han gick jättefort och ryckte med sig både matta och henne i farten. Han gick med militärsteg och hon sprang efter.

När jag hade köpt tobak mötte jag tiggarkvinnan som jag har “känt” i flera år. Mötte henne inte på den dåliga långa gatan, utan mitt i centrum av denna jädra stad. En gång köpte jag massa hårprodukter istället för att vara full, skala av några sedlar från min fläskiga sedelbunt.
Jag frågade vad hon gjorde i dessa nejder och varför hon inte var nere på “The long bad street”. Hon skrattade bara åt mig. Sen ville hon att jag skulle köpa hennes bokiga tidning. Eller tidniga bok. 150 spänn ville hon ha. “Too much!” replikerade jag. Så jag fick den för 100 spänn. Kan man pruta av någon som man hjälper med pengar? Det känns lite bakvänt. Lika motsägelsefullt som att gå in på Bukowskis och pruta på en tavla av någon känd kladdare som målat en tavla som bara stiger i pris på auktionen. “Äh, kom igen va lite bussig nu, din snålenjåpen!!!”
Hon sa att hon var med i tidningsboken. När jag sen tittade så såg man hennes rygg när hon stod och målade en vägg. Hon var med fast ändå inte…

I övrigt har det genom en serie på Netflix varit väldigt tyskt i helgen. Våldsam var serien också. Det pangades och torterades och knullades och drogs linor. Hela tiden på tyska. Jädrar sicket argt språk det är när man menar allvar.
Självklart var jag helt tysk i drömmarna om natten. Höll i maskingevär och nös i kokainhögar stora som översvällda sandlådor och skrek ut onda tyschkfraser som ett riktig svettig tysk. Knullande tysk var jag inte dock, vilket kändes lite tråkigt. Tror inte jag hann dit i mina drömmar.
Varför gav jag förresten upp mina fantastiska drömmar om att bli tysk?
Alltså i verkligheten menar jag.

Nu ska jag gå hem och steka lite deutshe knudelschtrudel.

En rapport från värden i ett distrikt mitt i världen.

Det skrivs inte så mycket här för tillfället. Bloggaren blev heltidsarbetare. Har inte haft ett heltids dagsjobb sen 1995. Så fort man har klätt om och gått ut genom arbetsplatsens dörr efter arbetsdagen är slut så knockar tröttheten en direkt i ansiktet. Dricker ofta kaffe när jag kommer hem. Den bästa stunden. Sen äter jag. Resten av kvällen ligger jag och glor på någon serie. Helt enkelt för slut för att göra nåt annat. Går och lägger mig klockan elva och halv tolv sover jag som en drogad bebis. Sex timmar senare, innan luffartuppen bräker så börjar allt om…
Här hade jag kunnat på klassiskt vis kunna skriva att “mardrömmen börjar om”, men jag trivs väldigt bra på mitt vikariat. Det är bara rutinerna runt omkring som har sett annorlunda ut de senaste 25 åren och som måste nötas in. Jag är alltså inte riktigt van med att timmarna man är ledig är färre (om man räknar bort tiden man sover som friterad sweinschnitzel) än de timmar man jobbar…
Hade glömt av att man kunde trivas på ett jobb, att man kan ha arbetskamrater, att man kan lära sig nya grejor varje dag och att man inte behöver känna att “oh no vad jag inte vill jobba idag”.

Vad gör en bovärd då? Jo han bor ju såklart i världen…som han älskar. Nja om du har problem i din lägenhet då kommer bovärden. Och då menar jag inte problem med din fru eller man eller magen eller att du spenderar hela din lön på allväders-stövlar i olika färger. Nej i det läget är det nog bättre att ringa en psykolog, doktor eller en sträng ekonom.
Men bråkar dina fönster eller om kranen läcker eller bräker eller du har tappat bort tvättstugenyckeln eller ytterporten slår för hårt eller inte stänger alls, då kommer bovärden som jobbar i ett visst distrikt i världen som ett skott, kort och gott.
Just nu som vikarie hoppar jag in för de andra värdarna på olika ärenden som kommer in under dagen. Jag hämtar diverse material i olika förråd som behövs för de olika ärendena. För tillfället tar jag mig fram i en liten elbil som gladligen studsar fram på den fantastiska vägläggningen i Göteborg, eftersom bilen helt saknar fjädring. Det är ett evigt morsande när man möter andra bovärdar och miljövärdar som också kommer i sina elbilar. Detta tycker jag är väldigt trevligt. Förr promenerade jag runt på andra lång och morsade på krogägare och stammisar. Nu sitter jag i en elbil och morsar på andra människor i elbilar och det på arbetstid.

Nu ska jag berätta vad jag har i mina jobb-byxor. Vi tar det från vänster uppifrån och neråt: Mobil, tobak, liten vattenflaska, liten anteckningsbok, diverse skruv och jox, gylf, bläck och blyertspenna, brytbladskniv, polygrip, diverse nycklar, jobbmobil, filter. Vänster lårficka: Bitsats, ficklampa, handskar. Höger lårficka: Lång smal elskyddsmejsel, stor bit-mejsel, måttstock, morakniv i hölster. Bakfickor: Ärendelappar, ibland diverse mindre reservdelar och oanvänt snytpapper om jag skulle få en nysattack. Allt detta hålls upp av ett skärp som verkligen får jobba som skärp. Vikt: ingen aning, men kan tänka mig innehållet i en varukorg med två-tre liter mjölk eller ett tudelat sexpack.

I veckan när jag skulle dela ut lite infoblad i några trapphus kom jag fram till en lägenhetsdörr. När jag drog ner brevinkastet började en hund skälla. jag stod och lyssnade ett tag och försökte se käften på hunden innan jag släppte ner bladet.Jag lät bladet singla ner…sen hördes käftarna klappra. Man kunde höra hur pappret köttades sönder mellan de vassa gaddarna. Som en livs levande dokumentförstörare. Kanske anställd av någon makt som inte vill sprida känslig information…

///Slut på meddelandet.

Spårvagnskontrollanter

Som fattig student med klumpfot och för tillfället taskig frisyr och en stundom värkande högerarm, så brukar jag ibland, alltså inte alltid (om nu någon moralko eller moralkossa skulle få panik), tjuvåka på buss och spårvagn lite kortare sträckor. Detta är varken något som gör mig mindre nervös eller stolt i mitt röda hjärta som sitter till vänster…men jag ska betala dubbelt upp, för dubbla säten när jag har blivit en hederlig arbete med mössan i hand.
Så i fredags efter skolan så hoppade (det där med att hoppa kan ju alltid diskuteras) jag på en buss vid Kungsportsplatsen efter att jag hade köpt tobak hos Gule Knut (Brune Bengt extraknäcker där ibland när han har lust). Jag hann åka en hållplats. Vid Valand klev det på en så där åtta kontrollanter och jag klev av obemärkt med massa och pöbel i fredagsgyttret. Jag var trött och ville bara komma hem. Sen kan man ju inte säga att de är så svåra att upptäcka. Alla har svarta vindjackor med klatschig Västrafiklogga på ryggen och det värsta av allt: Alla har vita kepsar! Va? Dessa vita kepsar lyser inte bara avslöjande i det färglösa och grådassiga Göteborg utan det plockar även bort allt som har med någon slags auktoritet att göra eftersom hela gänget ser ut som en förväxt dagisklass.
Nåväl. Jag ställde mig lydigt och väntade på nästa buss. 10 minuter… Jag såg mig själv i pyjamasbyxa drickandes kaffe hemma i köket medan blåst och regn piskade sönder mänskligheten. Sen kom jag på att jag hade tvätt-tid, vilket drog ner markören på mysskalan väsentligt.
När bussen kom ställde jag mig lydigt bredvid dörrarna och tittade på de som ställde sig framför dörrarna. Jag kom på först och fick därmed välja plats eftersom jag hade gjort rätt. Jag valde den bästa platsen för att hålla utkik om kepsgänget åter skulle dyka upp. Jag drog ner dragkedjan på jackan och rättade till rumpen, stånkade ut. Skönt! Och där mitt framför mig lite längre fram i bussen stod en hel familj med kontrollanter i sina vita kepsar. Jag reste mig lika fort som om någon hade kissat på sätet och vätan hade nått mig och traskade rakt ut genom dörrarna precis innan bussen hann åka. Med adrenalinet sprutande gick jag rakt in i klockaffären som ligger alldeles vid hållplatsen och köpte ett batteri. Jag visste att jag behövde det till en klocka där hemma.
-Ett LR44! hojtade jag ut som om det gällde livet ELLER döden.
När jag kom ut igen så kollade jag när nästa buss skulle gå. Fyra minuter verkade resonligt. Å andra sidan är jag ju inte född med en toalettsits runt halsen och kunde därmed räkna ut de säkert skulle stå redo på nästa hållplats med sina löjliga kepsar. I övrigt började det hela kännas totallöjligt. En överdiven kamp för att slippa köpa en biljett för 30 kronor, speciellt när klockbatteriet kostade 50 kronor. Fast nu hade jag bara 24 kronor kvar på kontot och jag orkade inte föra över pengar och greja!
Jag bestämde mig för att traska upp till nästa hållplats för att se om keps-klubben stod redo på plats…och där stod de i en ring och tjoade och skrattade åt något suspekt. Precis när jag passerade kom det två bussar samtidigt som åker förbi mitt hem. Jag stannade och kollade hur de tänkte lösa uppgiften. Den ena bussen körde runt Korsvägen och den andra genom Johanneberg. Alla klev på genom bakdörrarna på den första bussen. Märklig teknik kan jag tycka asså. Lite som att trycka ut fuskåkarna genom framdörrarna. Sköter de verkligen sina jobb som de ska eller ska man behöva gå fram och berätta fördem hur man sköter sitt jobb? Funderade på att springa fram till den andra bussen och kasta mig in i den kepsfria miljön. När den dock åkte iväg såg jag att det stack upp små vita kepsar från de låga sätena även där. Har nog faktiskt aldrig sett en sån kontrollantrajd innan.
Gav upp och bestämde mig för att promenera hem. Det är ju kul att promenera. Speciellt när det är fredag och motvinden bjuder på en känsla av 17 minus och det är uppförsbacke hela vägen. Det är kul. Lite som en utmaning kan man säga.
När nästa buss passerade stack det upp massa kepsprydda skallar även i den bussen och på nästa hållplats…det ska vi ens inte prata om. De stod iallafall där och älskade världen på ett helt annat plan än jag någonsin gjort.
Kanske alla var på väg till en gigantisk personalfest med gratis sprit och varmkorv. Kanske de firade den internationella keps-bytardagen. Fan vet…

Jag var ju som sagt var bara på väg hem.

Gröna vindruvor.

Såg en man äta gröna vindruvor. På bussen. Tror aldrig att jag har sett någon äta vindruvor på bussen innan. Han åt dem väldigt fort och tryckte hela tiden in mer vindruvor i käften än han hann svälja. Vindruvorna slet han loss med våld av från knippen. Flera åt gången, som om han hatade dem. Det såg ut som att han hatade de där jävla vindruvorna och att de skulle krossas och arkibuseras mellan hans klapprande gaddar. Han såg väldigt ilsken ut när han åt också. Ögonbrynen åkte och upp och ner när han tuggade våldsamt. Varje gång han körde in en ny näve vindruvor i käften och började tugga tittade han argt på något lämpligt offer i bussen. Som i lämplighet tittade bort. Kinderna var som ballonger och ögonbrynen for upp och ner och blicken skrek: Jag hatar gröna vindruvor och jag hatar när folk tittar på mig när jag äter vindruvor som jag hatar.
Från det att jag hade klivit på bussen och åkt tre hållplatser, det vill säga ca 5 minuter restid, så hade han tömt hela plastförpackningen på vindruvor.
Han slängde plastförpackningen som om han hatade den också. Sen klev han av och satte kliven i riktning mot bolaget…
Kanske han skulle köpa vitt vin.

Torrisen.

Har börjat använda apotekets absolut-torr deodorant, maken till flashigare inledning på ett inlägg kan ju knappast ha skådats… Men, det funkar verkligen. Man är ta mej fan fnösketorr under armarna. Tydligen täpper någon odrickbar form av alkohol till porerna. Sen håller de sig stängda 7 dagar. Och då duttar man på ett nytt lager. Det enda problemet är att det kliar som satan mellan varven…och kliar man tillbaka så blir man röd och då kliar det ännu mer. Fast för en typjävel som mig som är född svettig är det värt det. T-shirten håller sig fortfarande torr när oron lägger sig som en störtkruka över huvet och nerverna spänns som skinktråd.
Det är stort.

Är nu klar med delkursen systembyggnad. Hade hellre läst en kurs som hette systembolaget. Kan lätt vara den mest bedrövligt genomförda kurs någonsin. Av skolan. Pajasen till läraren som bara drog skämt hela tiden dök upp vid tre lektionstillfällen under fyra veckors tid. Och då skojade han sig fördärvad genom lektionerna. Verkade som vår lärare fick ta över alltihop till slut. Tiden har använts till att besvara 150 frågor från ett läshäfte och när de äntligen var klara hade man tre dagar kvar på sig att plugga till provet. Rena skämtet. Tror den där pajasläraren blev tillsagd av våran lärare som framfört vår kritik…då blev han sur och dök inte upp alls. Utvecklingen måste ha stannat vid fem års ålder hos den människan.
Nåväl, inget mer snack om duplikatsystem eller plattvärmeväxlare eller luftburna värmesystem och fan och hans pulla till moster.
Gick ut i Torsdags för att fira mig själv som avkomma i en knepig värld med några bärs efter ha skrivit provet. Blev mest trött på samma sätt som jag alltid blir trött på kvällskvisten numera. Satt dock lydigt kvar och drack ett par extra bärs. Det är ju dumt att vara omöjlig. Folk kom och gick vid min vänstra sida av barstolen. Hade svårt att hålla intresset uppe för deras småprat om nästan ingenting, så nickade mest och sa “absolut” som en datamaskin. Beställde en taxi hem när en människa sprang fram till bartendern och i halvpanik berättade att någon hade bajsat ner golvet på BÄGGE toaletterna.

Skall upp till kyrkogårdarna runt Redbergsplatsen idag och hedra de döda. Efteråt blir det finbesök på kineseria. Ser framför mig hur de friterade räkorna krashar mellan gaddarna och ölen sköljer mellanrummen mellan gaddarna rena. Sånt tjafs gillar man.