Att glömma saker.

Helt sjukt jävlans trött efter denna knegardag. Förstod nada när jag vaknade tjugoöver fem till väckarklockan i morse. Ögonen var alldeles torra och ledsna, så jag inte kunde ha några linser. Tänkte att jag tar med dem och sätter i dem på jobbet. Vilket naturligtvis resulterade i att jag glömde linserna hemma. Har gått runt som en senig gammal närsynt gubbe på jobbet.
Har lyckats glömma otroligt mycket på sista tiden. När jag och Johnny var och fikade i Malmö innan tåget gick hem, reste jag mig och gick ifrån mina filter och ciggpapper. Naturligtvis var det två stopp på resan där man kunde gå ut och sträcka på benen. Jag satt kvar på tåget och tjurade utan cigaretter.
För någon vecka sen köpte jag ciggpapper på jourbutiken på hörnet. Jag betalade och gick därifrån utan att plocka upp ciggpappren från disken.
Igår när jag drack kaffe på pustervik gick jag ifrån växeln på en femtiolapp.
Och idag glömde jag som sagt linserna hemma.

Ska se på kortegen med familjen om en stund sen blir det lax hos morsan. Kungen fyller tydligen år idag. Det tycker jag vi kan fira genom att bränna ner kungahuset. Sveriges största bidragstagare.

Cigarettpapper.

I förmiddags, när jag hade ätit frukost på jobbet insåg jag att jag hade glömt mina rullpapper till tobaken hemma på köksbordet. Total fara färde. Lekte med tanken att jag fick lov att klara mig utan cigg i elva timmar framåt. Fick ångest efter fem minuter. Det går alldeles utmärkt att säga att man inte är beroende med en cigg i näven. Det är först när det inte finns någon cigg att tillgå som det visar sig på allvar hur illa ute man är. Så är det med alla slags missbruk.
Var helt enkelt tvungen att tvinga ut min brukare på en promenad ner till Angered Centrum. En promenad på kanske en kvart. Tjugo minuter om man har en rullstol att knuffa på. Och knuffades och puttades gjordes det. Det ska tilläggas att backarna var branta och rullstolen hyfsat tung. Fick någon slags barometer på tillbakavägen hur det stod till med konditionen. Blev rädd när jag hade puttat upp rullstolen för första backen. Flåsade, stönade och pustade. Tänkte att nu får jag ingen luft. Svettades och stånkade upp för nästa backe. Det gick dock lite bättre.
Väl tillbaka igen tog jag den där efterlängtade ciggen, som faktiskt smakade fan.

En story om bristen på ciggpapper och en annalkande tågresa.

Sitter på balkongen och funderar lite. På om till exempel sömn är så viktigt. Man klarar ju av att vara trött. Jag menar att vara vrålhungrig och bara ha gamla pepparkakor i skafferiet, måste ju klassas som ett mycket värre drama. Eller att vara ordentligt bajsnödig och nedgradera sig till att torka sig med ett gammalt reklamblad i räva  är ju inte heller så sköj. Eller vara extremt röksugen och äga ett nytt skinande paket tobak, men sakna rullpapper. Affären är stängd och man letar genom varenda skrymsle i lyan. Helt utan resultat. Exakt det hände faktiskt en gång. För väldigt längesen. Ciggpappren var slut. Det var sent på natten och där satt jag. Allt var stängt. Allt var otroligt jobbigt. Jag kom på att jag hade använt ciggpapper i några böcker som bokmärken vid några tidigare tillfällen. Sen låg jag på alla fyra vid bokhyllan och formligen slet ut böckerna och slängde dem i en hög bakom min rygg. Helt utan att hitta ett enda ciggpapper. Ganska full och rejält arg kom jag till slut på att det fanns en cigarettautomat uppe vid närbutiken en ganska bra promenad hemifrån. Efter promenaden i uppförsbacken var jag framme. Svettig och hoppfull. Jag tittade genom glaset på varje radda i maskinen. Tomt, tomt, tomt, tomt, tomt, tomt. Hela maskinen var tom. Jag drog en jättespark i maskinen, yttrade ett ilsket djungelvrål och gick hem igen. Väl hemma började jag dissikera fimpar. Jag fick ihop till två cigaretter som smakade glödande inälvor. Kommer inte ihåg hur natten slutade. Antar att jag gick och la mig. Och satte in alla böcker i bokhyllan dagen efter.
Ett tag senare var jag i den där närbutiken. Jag sa till dem att de för djävulen fick ta att fylla på sin ciggmaskin. De berättade att det inte var deras maskin och att den inte hade blivit påfylld på minst tio år.
Anledningen till att jag sitter här och funderar på över om sömn är så viktigt. Eller snarare bristen på den är att jag ska gå upp en stund innan klockan fem imorgon bitti. Jag ska sätta mig på ett tåg till Kalmar som börjar rulla tio i sex. Problemet blir inte att komma upp. Det gör jag alltid. Problemet blir att somna. Det brukar vara det i vissa perioder. Extra svårt blir det när man vet att man borde få lite sömn för att man måste gå upp om ett ex antal timmar. Sicket dilemma, men jag tänker inte stanna hemma. Anledningen till att jag ska åka till kalmar (där jag förövrigt fick en evighetslång nysattack en gång, inne på en bokhandel, mitt framför författaren Björn Hellberg som satt och signerade böcker. Han såg väldigt nervös och uppjagad ut. En story som jag gärna delar med mig av en annan gång…) är för att jag ska vidare till Böda på Öland. Där ska jag spendera några dagar med Esset, hans donna och deras lille pöjk. Kommer bli trevligt tror jag.
Ush, nu blev jag lite hungrig och bajsnödig och alldeles pigg.
Tjohej och tjofräs!

Tre stycken

Jag såg National Treasure idag. Aldrig sett den innan. En totalt onödig film, som så många andra filmer.

Jag läser Bukowski-dikter igen. Hans tidiga verk. Otroligt klockren som poet. Har själv börjat nosa på poemen igen. Efter år av att knappt skrivit en rad. Med skrämda råttögon skriver jag mellan fem och tio rader per dag. Kanske blir en diktsamling innan jag fyller femtio. “Att suga på en banan i motvind” är arbetsnamnet.

Annars är månen full och jag är ful. Jag önskar verkligen att det var tvärtom. Om några veckor fyller jag 39 år. Man kanske skulle börja knarka då. Perfekt ålder. Min själ är gjord av cigarettpapper och en hund ute på gården försöker skära halsen av sig med en slö matkniv. Kärlek är en religion och kan bara hittas av den som tror på just kärleken. I garderoben bor en skallerorm som är hög på lim och rabblar satansverserna i obestämd ordning. Blommor dör när jag går förbi. Solen är lika rund som igår och i frysen ligger nedfrusna känslor som börjar brinna om de tinar. Mig hittar du här bakom tangentbordet med nervösa fingrar och med vener och ådror som studsar i hambotakt. Det är tisdag natt och det är väldigt lite att göra åt saken. Jag tror jag kryper in i mörkret och piskar mig själv till sömns med ett trasigt paraply.
Inget
mer
nu.