galenskaparna - Johans Yxa & Gloria

Frosseri och den 8:onde dödssynden: Melodifestivalen.

Angående förra inlägget: Tyvärr kan ni inte äta upp min papegoja. Den enkla förklaringen till det är att jag aldrig har ägt någon papegoja. Det hela var rent papejoganskt fylleprat…

Och så kom då elräkningen. Som ett brev på posten. Alltså i ett brev och hem till mig, och inte till posten.
Angående min värmefläkt, som jag nämnde tidigare i ett inlägg. Fläkten drar sina generösa watt får man säga. Det har jag papper på nu. Elräkningen hade höjts med 150 kr. Elförbrukningen är därmed fördubblad. Fläkten kostade 149 spänn. På något vis kan man säga att jag nu har ett fläktabonnemang. Passar mig perfekt eftersom jag är gjord av pengar och älskar att spendera cash!

Var på Köttbullekällarn igår igen. Med morsan. Vi gick runt på tio olika fik och letade semla. Överallt där det fanns semlor fanns halva Västra Götalands befolkning. Trängades och stånkande med något tokigt i blicken. Semlakrig (öh, nu fick jag en n-n-n-nyyyysATTACK!!!). När vi väl hittade ett ställe som hade semla, och med lite lagom med folk, ville morsan inte ha en så stor semla, utan en mini-semla. Då föreslog jag att vi skulle gå till Köttbullekällarn. Där har de garanterat inga semlor. På det sättet slapp vi tänka mer på saken.
Jag beställde in en jättebakelse. Sen en öl på det. Sen en öl till på den förra ölen. Som en efterrättsöl skulle man kunna säga. Vi avslutade besöket med att äta en entrecôte med pommes och bearnaise.
Det var skönt att tre timmar senare stånka sig ut därifrån med vetskapen om att man åtminstone hade uppfyllt en av de sju dödssynderna…

Annars är det jävligt mycket melodifestival. Vare sig man vill eller inte. Vill man inte så är det lika mycket melodifestival ändå. Eller mello som di säger. Det plingar till i telefonen och där står det att nu är rapportering för mello igång. Det plingar till i telefonen och det berättas vem som vann. Man tittar på tv och så tar programmet slut. Det är förhandsvisning för melodifestivalen. Man läser metro. Det är tre sidor om vilka låtar som är starka eller svaga inför nästa deltävling. Vilket i sig är ett skämt med tanke på den låga kvalité låtar och musik håller över lag. Överallt, överallt, överallt.
Som att bli tvångsmatad med mosad banan.
Igår, efter frosseriet på Köttbullekällarn, gick jag in på Willys och köpte lite mat ifall att jag skulle bli lite småhungrig på småtimmen. Jag gick förbi chipshyllan. Där var det krig bland halvkilo-påsarna med mello-snacks. Folk trängdes och hade något vansinnigt i blicken. Chipshyllorna var näst intill utplockade. Så som det skulle kunna se ut i en affär om man på grund av någon slags katastrof skulle behöva bunkra upp för att man inte kan lämna sin lägenhet på en vecka.
Tänker osökt på den där sketchen med Galenskaparna där en författare har skrivit en bok som heter “Har Sverige blivit lite dumt i huvudet?”

-Och hur mår du idag Johan då?
-Va? Ja, ärligt talat är det lite si och sådär…jag känner mig lite mel(lo)ankolisk, men det går väl över…

Hej tråkvardag.

Tillbaka i vardagen igen efter Malmöhelgen. Vi var väldigt produktiva, regissören och jag, inom vårt filminspelade och filmer till bloggen. En och en annan bärs och gammeldansk har ju självklart fått gomseglet att flyta, men brakfyllor och brakbaksmällorna uteblev.

Och tillbaka på jobbet igen. Öhhh, inget vidare sköj. Tråkeriet känner ingen gräns. Min brukare tittar på Galenskaparnas sista show på dvd. “Hagmans konditori” heter den. Det dansas och sjungs och steppas och dras skämt. Det mesta på ett skämt och ofokuserat och jönsigt sätt. Skärpan och briljasen saknas. Tycker alltid det är lika jobbigt att bevittna när folk saknar insikten när det är dags att lägga av.

Såg däremot en fantastiskt film igår. “Blå är den den varmaste färgen”. Fransk film med två unga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna. Bland det starkaste skådespeleri jag har sett på år. Tänker inte rabbla upp vad filmen handlar om, kan dock säga att man inte blir så sugen på att bli kär på riktigt för att sedan bli lämnad. Den sorgen var helt fenomenalt beskriven i filmen. Känslan följer med en bra stund efter att filmen är slut.

På bilden ovanför har jag precis testat mig på en joggingrunda. Det kan vara min nya livsstil, som jag har sagt tidigare här på bloggen. Klädd i långkalsonger och torgvantar kände jag mig lika hård och tuff som Rocky Balboa när han är ute och springer i första Rockyfilmen.
Magen är ditretusherad…

En Pernod. Sköjaren är hemma på balkongen igen. Efter en överbedrövligt trevlig och gemytlig kväll på krogen!

Efter en kväll med en eller två öl sen förra inlägget.
På denna korta tid har jag lyckats med följande:
1. Suttit på ett öl-kännarställe (ett riktigt trist, dyrt och snobbigt sådant) på tredje lång, ihop med en sjukt trist hög med gegga till 30-åringar. Inte en stor stark så långt ölborrarna sniffade. Man blir ju helt lost va (och ändå lika full).
2. Stött på en dam, utan att fatta att hon absolut inte ville ha med mig att göra. Vilket var tur, för hon verkade mer slow i huvet än ett degverk och mindre intelligent än en årsutgåva med Glenn Hyséns samlade krönikor i bokform.
3. Cyklat hem på min “sjukt snygga” minicykel, som jag har fått höra ikväll. Det enda problemet är att det inte går att cykla på den. Det glappar och hoppar i navet så man blir tiokig. Sen är det ett rent mysterium för mig hur det kan vara coolt med en cykel, som man ser ut som en blobbig bäbis på, eftersom den är så liten. Ah föck, nu fattar jag. De pratade inte om mig. De pratade om min cykel.
Det hela slutade iallafall med att jag kämpade på med den den där glappande mongocykeln ända från lång-gatorna till Avenyn…och sen, helt svettig och slut låste fast fanskapet vid en stolpe och tog en buss hem till Johanneberg.

Passar även på att ställa frågan som finns i en Galenskaparsketch:
Håller hela Sverige på att bli lite dumt i huvudet?

Nu ska jag röka en cigg och dricka resten av min Pernod. Sen ska jag gå och lägga mig för att jämt och ständigt ÄLSKA VÄRLDEN.

Imorn ska jag gå ner till Avenyn och hämta min “sjukt snygga” minicykel och och troligtvis ge bort den till uteliggare…
Jag vill nämligen inte se fanskapet igen.

Så som i helvetet.

Min brukare tittar på Galenskaparna och showen “Cyklar”. Det är tydligen något speciellt med den för den ses minst en gång i veckan.

Han har även sett filmen “Så som i himlen” igen. Är fortfarande helt imponerad av hur en film kan bli så mycket kalkon. Alla förefaller helt sinnessjuka i filmen trots att det nog inte vara meningen att det skulle bli så. I slutscenen så svimmar huvudpersonen av och slår huvudet i ett element. Han blöder i hodet och sitter och ler konstigt. Tänker att tvåan börjar med att han sitter där vid elementet blodig och svamlar konstiga saker. Och ler. Sen tar han en runk och kliar sig i armhålan och kacklar som en kalkon. “Kalkonens återkomst” kan filmen heta. Eller “Så som i hevetet” kanske.

Slutar om en timme. Sen är jag ledig i sex dagar. Känns fantastiskt skönt. Har bestämt att jag ska gå upp i resonlig tid imorn och gå och morgonfika. Käka frukost och dricka kaffe på ett cafè på Eklandagatan. Varför vet jag inte riktigt. Jo förresten, jag gick förbi där idag när jag var på väg till jobbet. Jag tänkte att där ska jag sätta mig imorgon när jag är ledig.
Kanske skriver jag något sköj eller menlöst därifrån. Vi får väl se. Eller jag får väl se.
Kackla som en kalkon och runka som en bäver sa ja te daj!

Några ord till om sömn.

Ingemar Bergman klarade sig tydligen på fem timmar sömn per dygn genom hela sitt vuxna liv. Han kan ju inte bli beskylld för att ha sovit bort sitt liv iallafall.
Själv har jag sovit fyra och en halvtimme per natt de två sista dygnen.
Det pågår någon slags Galenskaparnakavalkad här på jobbet. Ren och skär galenskap.
Nästa inlägg på bloggen skrivs nog med en öl framför mig på någon utesrvering. Kanske i ett smålurvigt tillstånd.
Hell yeaaa!!!

En viss trötthet utspelar sig här på jobbet. Knep som kaffe och cigg för att piggna till fungerar sådär.

Back in business 2

Semestern är slut. Fyra veckor är ingenting. Minns att jag hade sammanlagt en drygt två månader lång semester för flera år sen. Först hade jag 5 veckor semester. Direkt efter var jag sjukskriven i en månad. Min dåvarande tjej hade lämnat mig och en vecka senare blev jag av med lägenheten. Människan jag hyrde av dog av cancer. Själv mådde jag dåligt. Sjukskriven för brustet hjärta och dåliga nerver över att kanske flytta in under Älvsborgsbron. Jag var under isen…
Nu är man tillbaka på kneget. Det är Nordman och galenskaparna. Medeciner, välling och sprutor. Rökpauser och kaffe. Dammsugning och disk. Blickar på klockan. Det är riktigt fint väder där ute. Det där vädret som höll sig borta nästan hela semestern.

Solen har gått ner lagom till att man kommit hem efter jobbet.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Regn, svett, rusk och skavsår.

Wifin har varit nere här på hotell Gromada i Warsza. På grund av vädret. Åska. Vi har iallafall INTE haft tur med vädret. För några dagar sedan när vi satt och tog en bärs vid floden kom åskvädret på riktigt. Blixten slog ner i parasollet. Det har regnat till och från varje dag förutom i fredags. Oftast börjar det regna fem minuter efter man har lämnat hotellet.
Igår var vi på palace of science. Jag trodde vi skulle få se den feta kongresshallen. Byggnaden är ett enormt skrytbygge som innehåller 3000 rum. En present från ryssarna som polackerna fick betala själva. Vi åkte upp till trettioende våningen för utsikten. När vi skulle ner igen släppte hisstanten av oss vid någon okänd våning. När man sen tryckte för att komma till andra våningen kom man till femtonde. Så där höll vi på i en kvart och hamnade på olika våningar vi inte skulle till. Vi klev ut på varje våning och tittade på arkitekturen, och det var väl trevligt…
Vi hittade en najs rockklubb i en källare på en gata i motsvarighet till avenyn. Svartmålat med massa dödskallar på väggen. Man fick röka i halva lokalen. Det är ju sånt bloggaren gillar. De spelade femtio och sextiotalsrock. Folk dansade. Vi blev fulla och Johan visade sina dansmoves. Det finns mycket kvar att lära, nästan allt när man ser ut som en trasig julgran när man shejkar till det.
Annars har vi gått och gått. Tittat på stora monument och byggnader. Gått. Satt oss och druckit bärs eller kaffe. Gått. Ätit grillade och panerade kött, fågel, fisk och mitt emellan. Promenerat, gått, vandrat och gått ännu mer. Till att sulorna vittrat. Till att asfalten spruckit. En dag när det var riktigt jävla varmt och svettigt och vi var ute och gick var det även extra ordinärt svettigt i kalsippen. När vi väl kom hem sved det väldigt otrevligt. Jag hade lyckats skaffa mig skavsår mellan skinkorna av den olidliga värmen och allt promenerande, men det hade gått över till nästa dag så det var bara att traska vidare.
Nu är det väl över snart. På onsdag åker vi hem. Jag kommer inte sakna de för korta lakanen i hotellsängen eller stenansikterna vid hotellfrukosten eller att de spelar techno lika högt som på en rave-hangar när man försöker pressa i sig frukosten. Heller inte den fullständigt våldsamma trafiken eller pollackens oförmåga till logiskt tänkande (man fäller exempelvis inte upp markiserna på en krog när det börjar regna, eller stänger ner uteseveringen helt. Speciellt inte när man byggt uteserveringen så att den skyddar helt från regn.)
Men! jag kommer sakna öst. Jag är en sucker för det. Potpurrin, blandningen av anskrämligt och tjusigt bredvid varann. Att sitta och titta på ett gäng som bara pratar och planerar utan att komma fram till något. Att det icke uppstädade finns kvar, ska vara kvar och är en käftsmäll i ansiktet. Det ruffiga och överdrivet rena. Bredvid varann.
Jag har alltid rådiggat öst. Som sagt, jag har ju varit där enormt mycket på nittiotalet också. Och som programledaren i Galenskaparnas “En himla många bra program” säger: Jag kommer tillbaka, jag kommer tillbaka.

Published with Blogger-droid v1.7.2