Tag: imovane

Ett besök hos läkaren.

Har varit hos läkaren idag och kollat om man kunde amputera bort huvet. Känns som jag har tänkt klart. Kanske kunde donera hodet till ett museum för förvirrade svear, götar och gutar.
Nej, så var det inte. Kan ni begripa varför jag måste skoja till det för jämnan, med eller utan alkohol, med eller utan strumporna på?
Nej syftet med detta besök var att få tillskansa mig lite insomningspiller. Sömnen eller snarare insomningen häckar med någon annan någon annanstans. Inte hos mig iallafall.
Det kan ta från en till tre timmar innan jag somnar. När jag ligger och läser en bok så kommer jag på mig själv att jag plötsligt ligger och blundar. Det är ju svårt att läsa då. Då läser jag tre meningar till och kommer på att jag blundar igen. Den där proceduren kan upprepa sig tio gånger. Jag släcker lampan och lägger mig till rätta. 30 sekunder senare är tröttheten som bortblåst. Sen ligger jag där vaken som en sprallig hingst.

Ah, du tänker mycket!? sa den kvinnliga läkaren som var vacker och någonstans från Mellanöstern.
Ja, det är klart jag gör, svarade jag. Idag verkar det populärt att inte tänka och det finns väldigt många som inte tänker alls, så jag har tagit på mig det ansvaret.
Hon undrade vad jag trodde var huvudorsaken till att jag inte somnar. Eftersom jag knappt vet själv och att det alltid varit så här i perioder så visste jag inte riktigt vad jag skulle svara. Jag gav bara ett exempel att om det till exempel börjar klia i en tå så vet jag att jag inte kommer somna. Att jag blir rastlös och sprattlig. Jag insåg genast hur dumt det lät.
Varför kliar det i tån? Har du eksem? undrade hon på rekyl.
Nej, nej, nej, svarade jag med samma rekyl.

Nåväl det rådde inga tveksamheter att jag behövde mina Imovane. Av bara farten slängde hon med en näve Atarax i gottepåsen också. Det dämpar ångest och oro berättade hon när jag såg ut lite som ett frågetecken. Hon läste mig som en öppen bok eller efter omslaget på boken. Propavan och Theralen gillade du ju inte, mumlade hon för sig själv som jag kunde fått med det också om jag ville. Godis i lösvikt…

När jag kom hem läste jag om Atarax. Det är även ett läkemedel som lindrar klåda och eksem. Eksem på tå…som jag inte har.

Ett samtal hos läkaren.

Har varit hos en läkare idag med samtal om mina insomningstabletter. En ny läkare. Jag förstår varför man vill ha en och samma läkare hela tiden. Får man en ny så får man rabbla upp allting på nytt. Ibland dyker det upp väldigt mycket frågor som…
Bor du ensam? I lägenhet? Har du sambo? Har du barn? Dricker du mycket alkohol? Varför skakar du? Lever dina föräldrar? Och sen när man har svarat så ärligt man kan är man inmålad i ett hörn hos den nya läkaren som har räknat ut ens halvsunkiga vardag och minst lika halvsunkiga livsstil.
-Lagar du ofta mat? (Troligtvis ett mindre genant sätt att fråga om jag bara lever på skräpmat.)
-Nej, jag lagar inte mat så ofta.
-Varför inte? Det är roligt att laga mat!
-Nej, jag tycker inte det är roligt att laga mat. Det går an om man är två, men jag är alltså en och sätter mig framför Tvn och äter min utsökt lagade mat (Jag har förvisso sällskap av ett kramdjur som heter Rolf, men han har ingen större aptit).
-Hahaha, du får skaffa en sambo.
-Jaaa, vet du var jag skaffar en sån?
Hade jag haft en krylbo, delbo, sambo hade vi inte gjort annat än att hacka lök, bräsera duvor och koka makaroner mellan varven av att rumla runt på loftet!

Enligt den här läkaren så har min läkare gjort fel som har skrivit ut insomningstabletter så många gånger i rad (4ggr). Tabletter som är beroendeframkallande.

-Är du deprimerad?
-Nej, men inte överdrivet road heller…
-Varför sover du inte?

Jag har haft problem att somna sen jag var typ femton. Jag förklarar detta för henne. Det går i cykler. I ett par veckor somnar jag efter flera timmar av ålande och crawlande i sängen eller inte alls. Sen kommer en period när jag somnar på momangen och bara vill sova hela tiden. Sen börjar det om igen.

Jag förklarade att jag brukar ta en halv tablett per natt innan jag går och lägger mig. Sen somnar jag som det lilla svin jag är. Jag har alltså inte haft problem att somna sen i maj. Det är som att bli av med ett handikapp. Jag känner inga biverkningar dagen efter. Det är fantastiskt. Därmed skiter jag faktiskt i om det är beroendeframkallande eller ej. Det är funktionellt och jag får sova. Det är en vaken jävla mardröm att aldrig ha ordentliga sömnproblem.
Sen vaknar jag förvisso klockan fem varje morgon på loftet, men det gjorde jag innan jag började med tablettjävlarna också.

Hon hade som regel att inte skriva ut beroendeframkallande läkemedel. Inte åt mig heller trots min stjärnstatus. Nu skrev hon ut någon medicin som hette Theralen. Låter som en tesort som man dricker i Teheran.
Den här medecinen ska man ta mellan 10 och 30 mg av. Varje tablett är på 5 mg. Alltså mellan två och sex tabletter. Hyfsad differens. Rena godispåsen ju. Dessutom ska man ta denna näve pills 1-2 timmar innan man går och lägger sig. Låter som ett jävla jox tycker jag och jag gillar inte tanken alls.
Min tabletthalva på 3,75 mg tar jag en halvtimme innan jag går och lägger mig. Sen schmaaaackibonk, ajöken fröken!

Igår efter jobbet kom jag in i jourbutiken med en het, nybakad och väldoftande pizza. Ingen syntes till men jag hörde någon vid mejerikylen bakom min rygg ropa
-Tack för maten!
Jag uppfattade inte vad han sa riktigt så jag lät bli att svara. Han gick förbi mig och mot kassan och ropade en gång till, ännu högre.
-TACK FÖR MATEN!!!!
-Varsågod, svarade jag och ställde en läskburk på disken.
På väg ut från affären kunde jag inte låta bli att ropa tillbaka.
-SMAKLIG MÅLTID!!! Det var kö och folk glodde på mig som jag inte var klok.
Precis när jag öppnade dörren hörde jag ett lika högt rop.
TACK SÅ MYCKET!!!
Han kanske var hungrig eller så var det en markör att jag skall ge fan i att komma in och förvandla hans butik till en väldoftande pizzeria.

Tvättar idag. Paltorna blir rena. Förhoppningsvis. Jag kommer dofta som en ledsen prästkrage i Teheran.

Imovane 7,5

De där insomningstabletterna påverkar mer än bara vid själva insomningen. Har tagit dem en längre period utan avbrott nu. Dåsigheten dagen efter blir kraftigare för varje dag. Vet inte, det kanske bara är jag som är mottaglig när det gäller biverkningar.
Någon dag i förra veckan satt dåsigheten kvar ända in på kvällen. Kraftigt. Drack två bärs och kände mig helt slaktad efteråt. Var tvungen att gå hem.
I lördags natt tog jag en sista tablett.
Sköjade ju ner mig fullständigt i Söndags eftersom min semester precis hade börjat. Var ju tvungen att fira in semestern (två kvällar i rad). Somnade på alkohol och ingen tablett. Sen dess har jag inte tagit någon.
Det är precis så man inte ska göra. Man skall trappa ner innan man slutar helt.
Måndag dag och kväll var fascinerande. Hjärnan var helt klar (Då var jag ändå bakis). Som om någon hade badat den ren i bensin. Jag var sjukt pigg och tankarna sprutade fram och tillbaka. Allt var kristallklart…på ett vis som var obehagligt. Började fundera på om det är så här min hjärna jobbar på i vanliga fall. På högvarv. Samtidigt en kraftig oro och massa nojiga tankar. Nervös. Lättstressad. Panikkänslor.
Ska försöka hålla mig borta från tabletterna. Pallar inte dåsigheten. Hjärnan blir degig.
Allt står såklart om mot huruvida man får sova eller ej och om det är värt att ta dem. En avvägning så att säga.
Det finaste med tabletterna är ju såklart att sköjarn somnar och sen får sova.
En lyxvara vissa perioder.

Nybesiktad människa.

IMG_0594.JPG
Var hos läkaren idag. Tänkte att jag skulle få några fler sömntabletter för att kunna trappa ner som man ska och inte avsluta det hela för abrupt för att sedan ligga och stirra upp i taket i sjutton dygn i sträck utan att somna.
Kom till samma läkare igen. Fick mina sova-loft-tabletter. Hon var trevligare denna gång. Jag också.
Hon hade även andra planer…
-Varför darrar du så? Dricker du mycket?
-Nej, jag har alltid darrat sen jag var liten. Det är ärftligt.
Hon tog blodtryck på mig. Förra gången, förra året när jag tog blodtryck låg det lite högt. På 150. Nu och sen jag har börjat äta nyttigare och min mage är försvunnen hade det sjunkit till 140. 120-140 är normalt (Jag är i högsta grad normal. Den normalaste människa som någon någonsin har träffat). Detta gjorde mig glad och jag började genast fantisera om att sluta röka också…
-Vi ska göra tester på allt, sa hon helt plötsligt. Lever och njurvärde och hepatit.
-Varför ska vi göra hepatittest? frågade jag.
-Alkoholister får ofta hepatit. Det är bra att göra på personer som dricker mycket och har oskyddad sex med många olika partners.
-Jaha? sa jag och kände mig utpekad som en alkoholiserad knulldåre.
Trevligt ändock med en läkare som tar ansvar för sina kära patienter.

Jag fick gå och ta blodprov längre ner i korridoren. Det var en jävla cirkus jag drog igång när jag hade ringt för att få en läkartid i morse, tänkte jag där jag satt och väntade. Samtidigt känns det bra att få hela sig själv besiktigad. Förutsatt att man inte har hepatit.
Jag blev placerad i en stol som hade två träkulor framför armstöden. Troligtvis skall man greppa i dessa om man får panik av sprutan. Jag satt och log lite stöddigt för mig själv åt detta. Jag tittade på de använda sprutorna i som låg i den lilla papperskorgen. Såg ju störtlöjligt små ut.
En barsk kvinna kom in i rummet. Jag fick dra upp tröjärmen. Av någon anledning tittade jag åt andra hållet när det var dags för sprutan. Kanske invand sprutreflex. Jag vred lite på huvudet och fick syn på sprutan i periferin. Den var ju jättestor! Utan att tänka mig för så tänkte jag väldigt högt och utbrast:
-Men vad i helvete?
-Vad är det? sa kvinnan förskräckt.
-Det var en riktig brakspruta. Ska den in i min arm?
-Klarar du det här?
-Ja det är lugnt, svarade jag. Jag trodde bara att det var en sådan där liten jävel.
Jag skojade med henne, för att liksom lätta upp stämningen och frågade om hon kunde bära ut mig på gatan om jag svimmade av. Det funkade sådär. Hon såg bara mer oroad ut och bad mig titta in i väggen så skulle det hela nog gå bra. Det gjorde det. Jag kände ingenting. Varken när hon stack in nålen eller sög blodet av mig. Jag berömde henne och tackade för mig efter att jag hade fått mitt plåster på armen.
Glömde dock fråga efter ett bokmärke.

Jag tog hissen ner med en städare.
-Hur lång tid tar det att svepa alla golv på alla våningar?
-Puh, suckade han och skrattade bistert. Minst halva dan! Han skakade på huvudet.

När jag kom ut kändes luften skön. Jag undrade varför jag hade frågat honom så där och vad jag hade med detta att göra. Kanske jag bara var på ett väldigt prathumör. Eller så kände jag mig ovanligt frisk. Kom inte på någon annan anledning.
Det småregnade. Jag bestämde mig för att ta en promenad. Det är bra för hälsan.

Hej igen, eller nåt…

Jag tog lite ledigt härifrån ett tag. Eller snarare så tog mina ord slut. Jag har inte samlat på mig så många igen, så risken att de tar slut igen är överhängande. Kanske inte kommer skriva här lika ofta för tillfället som jag brukar.

Jag har sovit tio timmar. Vaknat en gång av att någon granne har försökt borra sig in i min lägenhet. Utanför asfalterar de den lilla stigen som leder upp i den lilla skogen och två hundar nedanför mitt fönster skäller samtidigt.
De där sömntabletterna får mig att somna och fortsätta sova. De ger en metallisk smak i munnen som om jag har slickat på varenda lyktstolpe jag har passerar under en promenad.

Igår såg jag Martin i Hästpojken på Järntorget komma cyklande på en cykel med bockstyre. En minut senare såg jag Ruben Östlund korsa torget i en elfenbenvit rock. Väntade mig Rickard Sjöberg gå förbi med en liter blå lättmjölk också, men det uteblev.
Under timmen som jag satt där och drack mitt kaffe satt en tant ett par bord bort och drack rött vin. Hon tittade på mig och följde alla mina rörelser med blicken konstant. Förutom när hon ibland tittade ner på sitt korsod. Ibland log hon åt mig. Det hela kändes ganska påfrestande. Kan väl inte säga att jag log tillbaka.