Ikväll är det fyra veckor sedan Vildan plockade upp mig på den där krogen. Om en stund skulle hon stå vid mitt bord…
Redan efter att vi umgåtts i några timmar kände jag att jag tyckte om henne och hennes sällskap.
På morgonen när hon sov gick jag upp och städade badrummet, för jag skämdes över hur det såg ut.
Våra samtal flöt på i fin form. Först pratade hon och jag lyssnade. Sen pratade jag och hon lyssnade. Sen frågade jag något och hon svarade. Att andas samma luft i samma takt.
Promenerandes dagen efter vid näckrosdammen tänkte jag: Jag tycker om den här stunden och att ha henne här vid min sida. När vi hade kommit ner till Avenyn, jordens fulaste gata, hade hon kopplat ihop min arm med hennes och vi gick armkrok. Gatan såg genast bättre ut på det viset.
Jag saknar henne. Hennes bruna vackra ögon. Växlande mellan glödande intensitet och värme. Hennes djupt räfflade läppar och hennes leende. Hennes röst och hennes sätt att prata eller ropa mitt namn. Hennes rygg. Hennes sällskap. Hennes egna små sätt. Våra nattsuddande stunder.
Hon fick mig glad, lugn och harmonisk. Och hon berättade att jag hade samma inverkan på henne.
Mina händer känns tomma. Min kropp, ett eko.
Vill ha henne här och nu.
Hittade det här taxikvittot i jackfickan idag. Väl hemma hos mig klev hon ut ur taxin och ställde sig och tittade på stjärnhimmeln. Jag klev ut ur taxin och tittade på henne…