Slemmigt svalj.

Sicket sköjeri, vad trött jag är idag. Sovit en och en halvtimme i natt. Varför söver han inte den sköjaren kanske nån tänker. Svaret är att jag inte somnade såklart. Har drabbats av slem som fastnar i svaljet. Låter konstigt och aningen otrevligt kanske. Det vägrar släppa och känslan blir att man inte kan svälja rent. Det kryper i kroppen när jag tänker på det. Ju mer man harklar sig desto värre blir det. Då går det ju naturligtvis inte att somna.

Det är vid såna här tillfällen som man blir nervös över om man håller på att bli sinnessjuk. Troligaste orsaken till symptomet tordes vara rökningen läste jag, så det kanske är dags att sluta röka snart…

Gick till slut upp. Klockan var fem på morgonen. Knäckte en öl och rökte två cigg. Gick och lade mig efter en timme. Då hade slemmet släppt. Kände tröttheten slå en knölpåk i hodet på mig. Somnade. Drömde att någon hade klippt sönder alla mina kläder. Märkte detta när jag skulle klä på mig. Satte på mig plagg efter plagg i hopp om att något plagg skulle vara helt.
Sen ringde klockan. Den var halvåtta och det var dags att gå till kneget.

En annan bieffekt när man är så här trött, som jag har berättat här innan, är att jag blir enormt lättrörd.
Min brukare tittade på filmen “Grabben i graven bredvid” för en stund sen. Ja, jag blev alldeles rörd. “Oh så vacker kärleken är” tänkte jag och började huttra lite grann. Snacka om att vara ute på hal is. Detta gällande en film som jag i normala fall brukar spy galla över.

Livet är fullt med överaskningar.
Trubbel som sköjeri.

Klipp eller ej hos frisören Sören.

Luffarbloggaren har klippt sig. 120 spänn. Ett klipp. Det tog en kvart. Kör samma längd över hela skallen sa jag till frisören. Samma längd som skägget. Skallen? Undrade han på halvtragglig svedalerska. Huvet sa jag. Jaha… sa han. Killen som blev klippt när jag satt och väntade fick helsnagg förutom en tintin lugg. Han verkade nöjd. Jag började ångra mig. Hans polare som satt och väntade på honom såg ut som Jimmy Åkessons son.
Det är alltid en risk att gå till såna här ställen. Risken att man ser ut som tintin är större än att se ut som kapten Haddock när man går därifrån. Jag går hellre därifrån som Haddock. Men jag tror jag klarade mig.

För några år sen när jag gick till samma ställe hann jag bara öppna dörren. Neeeeej, ropade han när han fick syn på mig. Jag försökte: Men jag hade bara tänkt… Neeeeej! vrålade han igen. Jag försökte en sista gång, men det blev bara samma ångestfyllda neeeeeej! igen. Jag gav upp, stängde dörren och gick därifrån med tankar om att stämma den fan. Den gången hade jag tänkt att be honom snagga mig, fast utan tintinlugg. Men min ruffiga luffaråsyn fick väl honom att skita knäck.
idag var han modigare. Och jag ser bara hälften så sinnessjuk ut som jag hade tänkt mig.

Published with Blogger-droid v1.6.8