Var hos läkaren idag. Tänkte att jag skulle få några fler sömntabletter för att kunna trappa ner som man ska och inte avsluta det hela för abrupt för att sedan ligga och stirra upp i taket i sjutton dygn i sträck utan att somna.
Kom till samma läkare igen. Fick mina sova-loft-tabletter. Hon var trevligare denna gång. Jag också.
Hon hade även andra planer…
-Varför darrar du så? Dricker du mycket?
-Nej, jag har alltid darrat sen jag var liten. Det är ärftligt.
Hon tog blodtryck på mig. Förra gången, förra året när jag tog blodtryck låg det lite högt. På 150. Nu och sen jag har börjat äta nyttigare och min mage är försvunnen hade det sjunkit till 140. 120-140 är normalt (Jag är i högsta grad normal. Den normalaste människa som någon någonsin har träffat). Detta gjorde mig glad och jag började genast fantisera om att sluta röka också…
-Vi ska göra tester på allt, sa hon helt plötsligt. Lever och njurvärde och hepatit.
-Varför ska vi göra hepatittest? frågade jag.
-Alkoholister får ofta hepatit. Det är bra att göra på personer som dricker mycket och har oskyddad sex med många olika partners.
-Jaha? sa jag och kände mig utpekad som en alkoholiserad knulldåre.
Trevligt ändock med en läkare som tar ansvar för sina kära patienter.
Jag fick gå och ta blodprov längre ner i korridoren. Det var en jävla cirkus jag drog igång när jag hade ringt för att få en läkartid i morse, tänkte jag där jag satt och väntade. Samtidigt känns det bra att få hela sig själv besiktigad. Förutsatt att man inte har hepatit.
Jag blev placerad i en stol som hade två träkulor framför armstöden. Troligtvis skall man greppa i dessa om man får panik av sprutan. Jag satt och log lite stöddigt för mig själv åt detta. Jag tittade på de använda sprutorna i som låg i den lilla papperskorgen. Såg ju störtlöjligt små ut.
En barsk kvinna kom in i rummet. Jag fick dra upp tröjärmen. Av någon anledning tittade jag åt andra hållet när det var dags för sprutan. Kanske invand sprutreflex. Jag vred lite på huvudet och fick syn på sprutan i periferin. Den var ju jättestor! Utan att tänka mig för så tänkte jag väldigt högt och utbrast:
-Men vad i helvete?
-Vad är det? sa kvinnan förskräckt.
-Det var en riktig brakspruta. Ska den in i min arm?
-Klarar du det här?
-Ja det är lugnt, svarade jag. Jag trodde bara att det var en sådan där liten jävel.
Jag skojade med henne, för att liksom lätta upp stämningen och frågade om hon kunde bära ut mig på gatan om jag svimmade av. Det funkade sådär. Hon såg bara mer oroad ut och bad mig titta in i väggen så skulle det hela nog gå bra. Det gjorde det. Jag kände ingenting. Varken när hon stack in nålen eller sög blodet av mig. Jag berömde henne och tackade för mig efter att jag hade fått mitt plåster på armen.
Glömde dock fråga efter ett bokmärke.
Jag tog hissen ner med en städare.
-Hur lång tid tar det att svepa alla golv på alla våningar?
-Puh, suckade han och skrattade bistert. Minst halva dan! Han skakade på huvudet.
När jag kom ut kändes luften skön. Jag undrade varför jag hade frågat honom så där och vad jag hade med detta att göra. Kanske jag bara var på ett väldigt prathumör. Eller så kände jag mig ovanligt frisk. Kom inte på någon annan anledning.
Det småregnade. Jag bestämde mig för att ta en promenad. Det är bra för hälsan.