Det klev på en man på bussen i Torsdags när jag var på väg till jobbet. Han ropade till när han klev på. Sen gick han fram till en dam i röd kappa och började prata. Det blev knäpptyst på bussen. Alla satt och lyssnade på helspänn.
“De är onda människor. Titta jag har skurit mig i händerna! De proppar i mig droger så att jag ska må bättre, men jag mår inget bra. Helst av allt vill jag bara dö…”
Lite lättsamt kallprat sådär på morgonkvisten. Kvinnan satt nickade och log tvingat. Han hoppade av efter att ha åkt en hållplats. Sen blev allt som vanligt och folk började prata med varann igen.
Ibland är det otroligt avkopplande att åka buss eller spårvagn. Man sitter i ett säte. Försjunken i bra, eller mindre bra tankar. Världen glider förbi. Eller åtminstone en bit av världen. Endast ett glas skiljer den åt.
Och ibland kan det som sagt vara otroligt stressande. Som när det kliver på något fyllo eller psycho som står och vrålar eller går fram och tillbaka mellan sätena och ger folk det onda ögat. Spårvagnen blir klaustrofobiskt trång och man vill bara ut därifrån eller att token kliver av.
Oftast kliver dåren inte av förrän man skall av själv.