Har precis kommit hem efter julfirande med morsan, Siss och Kirre och Sköjarkatterna. Fantastiskt trevlig afton får man säga. En av de trevligare julaftnar på länge. Då har ändå föregående julaftnar varit lyckade.
Nu är jag fet, glåmig i fejset, trött som en sovsäl, fluffig och salt och torr i käften efter all mat och dryckjom. Det är ju förvridet vad man äter och glufsar och svinar och grisar. Helt fantastiskt. Hade aldrig orkat stå upp nu, därför sitter jag ner.
Morsan fick Jonas Jonassons nya bok Analfabeten (som när jag var trött och såg den första gången trodde hette Anal-fabeten. Konstigt och intressant namn på en bok tänkte jag) med tillhörande rim:
Sen fick jag ett paket av morsan. Det var Jonas Jonassons bok Analfabeten. Notera! Ej Anal-fabeten som jag gav bort. Fick även många andra fina saker. Vi håller på väldigt länge och grundligt, i långsamt gemak att dela ut julklappar. Det slits inte upp några paket här i grupp. Varje individ öppnar i mono. Sen är det nästa persons tur. Detta kan vi göra för att det saknas barn på våra julaftnar. Annars hade det nog sett annorlunda ut.
Syrran och Kirres två raggdollungar trillade och fumlade runt i alla julpapper som två tjackpundare med sitt livs bästa rus.
.En gång, när jag var kanske tio(?) år fick jag en Märklin tågbana. Har nog aldrig blivit så lycklig över en present som den gången. Kommer ihåg att jag vaknade klockan fem på morgonen på juldagen. Det var fortfarande mörkt ute och resten av familjen sov. Jag tände skrivbordslampan byggde ihop tågbanan med vördnad och bultande hjärta. Jag vet inte hur länge jag hade önskat mig den här tågbanan. Jag kopplade in transformatorn. Vred på transformatorns ratt och tåget med dess vagnar började tuffa över rälsen. Gav sig in i tunneln. Och ut ur tunneln. Varv efter varv. Jag vred på ratten ytterligare och loket pumpade på extra. Det var magiskt.
Vid klockan åtta, tre timmar senare öppnades dörren av en morgontrött farsa som tittade på sin son som troligen reste världen runt, varv efter varv.
Jag tycker om saker, det tänker jag inte förneka. Materiella ting. Jag tycker dock de ska fylla ett syfte. Jag är inte så mycket för att bara äga massa stuff. Hur som helst. Den där tågbanan satte en viss ribba. Det jag gillar med julklappar är att det finns ett givande och tagande och väldigt mycket omtanke bakom. Det är liksom lite fint att någon har gått runt och svettats och fått ångest bland alla idioter för min skull, och jag har gjort samma tillbaka.
Det jag försöker komma till är att jag nu har fått en julklapp som ligger och dallrar på tågbaneribban. Denna ofattbart fina tygpåse som dessutom finns i bara ett exemplar. Nämligen den här:
Hej och hejdå Håkan. På en och samma gång
Fan va slut ja e nu, orkar ju ens inte korrekturläsa.
Hej och hejdå Johan och alla andra tveksamma tomtejivvlar!
God jul osv…
