Har haft en hemmahelg. Hemma, hemma, hemma. Förutom en promenad i den feta eftermiddagsdimman igår. Försökte fånga den på bild. På massa bilder. Och dimman fanns faktiskt med på varenda bild. Då kan jag plocka fram de där bilderna när jag längtar efter dimma, fast jag nu aldrig har kommit på mig själv en enda gång med att längta efter dimma. Förutom när jag har varit på krogen kanske.
Sen har jag varit hemma och hemma och hemma igen.
Inte träffa någon. Inte hitta på några dumheter. Massa tid att tänka. På gott och ont.
Den enda faran som lurat i mina revir har varit att slå i tån i en tröskel eller råka följa med ner i sopnedkastet när jag slängt soporna. Och så tampas med ett visst huvudbry så klart…
Överallt lurar faror, men jag har alltså klarat mig okej.
Därmed har jag inte så mycket att berätta. Har inte befunnit mig ute i verkligheten. Eller i eran verklighet.
Inte sett några självlysande påfåglar i form av färgglatt klädda brats i 60-års åldern. De där människorna som ploppar upp på Avenyn med jämna mellanrum som ett skrikande spektra.
Men jag har sett en liten pipande blåmes på mitt balkongräcke…stort!
Har sett en del film. Berlin calling och Fay Grim och Too late.
Alla tre, väldigt bra filmer.
Den sistnämnda hade det bästa namnet, för ibland är det så.