Här kommer ett nyklippt, rafflande videoinlägg som spelades in i Göteborg i september 2013.
“Häng med hem till Johans lya i Johanneberg. Det blir kaffe och cigg på balkongen, sen tar vi en sväng ner på stan.”
Johans Yxa och Gloria #2 — sept 2013 del 1 (av 2) from Tegården produktion on Vimeo.
Del 2 läggs upp här i början av mars.
Flyttade alla mina grunkor till lyan igår. Grunksen var utspridda över halva stan. Högsbo, Landala, Torpa och Gråberget. Mycket åkande och en del bärande, men nu bor jag där jag bor och jag tänker fanimig stanna. Känns lysande.
Var även hos mitt sista ex och hämtade lite saker som blivit kvar sen jag flyttade ut från hennes lägenhet. Har varken sett henne eller pratat med henne en enda gång sen dess. Fyra månader sen. Tre år tillsammans. Jag frågade om man inte fick en kram. Hon undrade varför hon skulle krama mig… och det kanske hon hade rätt i. I övrigt var hon onödigt otrevlig, irriterad. Skadeglad över att min cykel var utrensad från cykelförrådet. Noga med att få mig att veta att jag och det vi haft var historia för längesen. Ett motsägelsefullt sätt att visa det på. Kan ha varit det mest otrevliga möte jag råkat ut för när det gäller ett återseende av ett ex. I stunden förvånade det mig att jag varit ihop med den kvinnan överhuvudtaget. Det hela gjorde mig deppad. Som att hälla piss på något som redan är begravet.
Efter flytten bjöd jag mina flyttkompanjoner på pizza på Galliano. Klockan var typ halvtio och alkisarna började nå sin smärtgräns. Alla deras meningar började typ med: En sak ska jag säga dig… Det finns ingen som vet så mycket om bla bla bla som jag… osv. Sen blev de ovänner och bad varann dra åt helvete. Pizzorna var det mest undermåliga jag skådat. Fick sju små köttfärsbitar på min caruso. Mer pålägg på en fryspizza. Vi sket i det för vi var hungriga som troll och bedömde pizzorna till de godaste vi nånsin ätit.
I morse vaknade jag i Johanneberg. Det har aldrig hänt. Varken i nyktert eller bakfullt tillstånd.
Sitter på lilla resturangen och tar en kaffe. Fick den till personalpris i ett glas för tolv kronor. Hade det varit en kaffekopp hade det blivit tjugoen kronor lät han meddela. Saken var biff. Bakom mig har jag en enormt dampig unge som slår alla rekord. Hon hoppar på stället och vrålar da da da da. Om och om igen. Föräldrarna skrattar och fyller i. Det maler sig in i min hjärna. Trummhinnernas vax kryper långt in för att slippa delta. Det totalsaboterar min lugna stund.
Framför mig har jag en alkis, vilket i och för sig inte är så ovanligt om man sitter på lilla resturangen. Han var tillfälligt arg för några minuter sen. Inte på en annan alkis som annars brukar vara fallet, utan vädret.
“De sa att det skulle bli varmt idag, de jävlarna. Vad får man? Ett förbannat regnhelvete! De där jävlarna bara ljuger och lurar oss hederliga människor. Nån borde åka upp dit och slakta hela jävla förbannade bunthelvetet.”
Är väl inte själv helt dålig på att reta upp mig på samhällets dumheter mellan varven, men i det här fallet känns det inte riktigt som att det skulle vara en kupp utförd av samhället mot oss vanliga dödliga för att regnet öser ner och solen lyser med sin frånvaro… Sen undrar man ju såklart vilka det är som ska slaktas och var denna horibla plats “dit” ligger. Nu en bärs. Da da da.
Tömde mitt möblemang igår från vårt forna hem hos min forna tjej. Ingen rolig historia precis, men nu är det gjort. En del av grunkorna är magasinerade och resten intryckta i två olika förråd hos två olika vänner. Själv befinner jag mig i Torpa på syrrans soffa i vardagsrummet om någon nu skulle vilja mig något.
Jag tillhör numera kategorin ensamstående människor. Jag är fri att göra vad jag vill inom rimliga gränser inom staden allemansrätt utan att någon lägger sig och jag njuter av det… knappt ingenting.
Det där med tvåsamhet ligger mig varmt både om pung och hjärta även fast det verkar gå åt fanders varenda gång.
