Gammelfarfar tar en bärs på Kings Head. Maken till fritidsgård har nog aldrig skådats. Barnen dricker öl och fnissar och gammelfarfar känner sig så gammal så gammal. Det spelas “I wanna be somebody” med Wasp ur högtalarna. Den låten mina barn, lyssnade gammelfarfar på när han var barn ska ni veta…
Nej, fan jag måste gå härifrån. Det råder ingen annan bot det. Barnens entusiasm och glädjefnitter knäcker mig på mitten som gammalt fnöske, tänker gammelfarfar. De sitter i knät på varandra med sockeplast på fötterna och gapar och hojtar. Gammelfarfar blir alldeles nervös. Och nu börjar de slå sig ner vid mitt bord. Tränger sig på och pressar sig på.
Lär er veta hut hälsar gammelfarfar. På min tid frågade vi om det var ledigt innan vi skickade ner vår röv på stolen.
Vet inte varför jag gick hit. Tänkte nog att jag skulle gå till ett ställe som jag aldrig går till längre. Så behöver jag ju inte tänka igen.
Nåväl, nu har gammelfarfar bytt ställe och behöver inte längre profilera sig som gnällig gubbe med värk i leder och hode.
Holy Moly. Ganska trevligt och ganska nyöppnat ställe. Gillar det mer och mer. Lugnt för stunden. Man kan sitta och drömma sig ut genom fönstret och fundera på om man skulle börja dricka mjölk för benskörheten skull eller så kan man tänka på alla de där håren som dyker upp i öronens krumeluriga gångar. Bara en cigg fattas för att uppnå det totala lugnet. Man kan ju inte få allt som någon skärpt jävel sa. Perfekt hur som helst. Harmony at last!
KABOOM OCH BRAAK!!! In dundrar två amerikaner och vrålar “Hallo!!!” över hela stället till bartendern så att man tappar löständerna i ölen. Husfriden är nermejad. Totalpajad. Naturligtvis släpper de ner sin feta, jänkiga hamburgerövar på barstolarna närmast mitt bord. De fullkomligt brölar ut sina meningar, trots att stället är tyst och nästan helt tomt.
Jag vet inte, det klagas på svenskar att vi är så jävla tysta. Just i det här läget vet jag inte om det nödvändigtvis är så dåligt.
Och där. SCHMACK!!! kommer barnen in. Väller in som sorkar och bävrar över fält och ängar. Gammelfarfar är tillbaka och hans hjärta börjar slå oregelbundet. Han morrar. Marken gungar. Det sticker under fötterna. Måste härifrån, måste härifrån. Snart sätter de sig vid mitt bord, barnen. Gammelfarfar häller i sig ölen fort. I våld. Sen rycker han tag i käppen och börjar promenera ut därifrån. Det knakar i lederna. På vägen ut kommer en ny skock barn. Ingen hjälper till att öppna dörren. När gammelfarfar har kommit ut på gatan efter att ha öppnat dörren själv, vänder han sig om och höjer käppen i golfklubbeslag och skickar sen iväg ett rapp rakt in i skocken mot första bästa smalben. Någon kvider. Håller sig om benet. Gammelfarfar promenerar iväg. Ler och känner sig på lite bättre humör för första gången på hela dagen.
Ropen och vrålen ekar bakom hans rygg:
“Förbannade jävla gubbjävel!!!”
Spårvagnen är bara fem minuters promenad bort. Det ska han nog klara av, gammelfarfar. Den förbannade gubbjäveln!