Två timmar kvar på semestern. Sen är den slut. Finito.
Ska kliva upp kl. 5.20 imorgon.
“Hast du angst?”
“Jaaa bitte!”
Det märkliga efter en månads semester är att den sista veckan är man totalt acklimatiserad med att äta frukost på sena förmiddagen. Lägga sig i soffan och läsa en bra bok. Sitta på balkongen och svära och dricka kaffe. Åtmindstonde jag, som borde få en utmärkelse i konsten att inte uträtta någonting och mellan varven till och med njuta av det.
Semestern börjar plötsligt få en annan mening när det bara är den där veckan kvar. Ju mer ångest man får över att man snart skall börja jobba igen desto mer viktig känns semestern. Som en utopisk livsstil.
“Så här skulle man ha det jämt…”
Det går helt enkelt inte att njuta utan att lida. Eller tvärtom. I detta läge är det ointressant om du går tillbaka till ett jobb som du trivs med eller ej.
Kanske graderna av ångest bara är olika stora eller små. Grundkänslan är densamma.
“Hast du angst?”
Jaaa, bitte grosse angst!