Jag såg Sagas chef på bussen. Alltså i Bron, serien bron alltså, skådespelaren i Bron som heter Hans. Som är hennes chef. Hans hette han där. I Bron alltså. Det tycker jag var trevligt. Att jag såg honom. Så trevligt att jag nästan ville resa mig upp där på bussen och rakt skämma ut mig och utropa “Hej Hans!”, men jag tyglade mig. Det får man lära sig att göra ibland. I det verkliga livet om man inte vill framstå som någon som på sin höjd går till jourbutiken var tredje dag för att köpa mjölk…till sin Oboy.
Men han den där Hans, som inte heter Hans i verkligheten är en riktigt bra skådespelare tycker jag. Han verkar lite samma i verkligheten. Som i sina roller. Fast i verkliga livet. Detta vet jag, för jag har sett honom på Tullen förra sommaren ätandes en plocktallrik. Då hade jag fått i mig några öl (precis som nu) och var nära att avslöja min identitet som potentiellt sinnessjuk och vråla:
-Hallå Hans din gamle dramatenpajas!
Då hur som helst, som nu på bussen, hur som helst, så verkade han lika trevlig och allvarlig. Han skrattade inte högljutt och han svirade inte på pallet i onödan med ett tabloid-cancer-grin bara för att han åt knäckebröd och korv och var med i en fantastisk serie. Trevlig och lite tyngd av allvar var han, kan man säga. Såna personer gillar jag. Mer än personer som måste skratta så fort de har korv på mackan och ler lättsamt och psykotiskt även fast de har en lite jobbig depression.
Hans är samma Hans utan att vara någon annan än Hans även fast han inte heter Hans.
Hans bor en hållplats från mig. Det är stort på något vis. Själv heter jag Johan och “Eehh”, jag bor ju här.
Och nu när ingen hör, förutom grannarna kanske så tar jag i från botten av lunga och ropar:
-HEJ HANS!!!!