Kan inte beskriva denna trötthet som breder ut sig som giftig rök eller dimma.
De flesta skulle skylla på årstiden och klimatet, men det känns som ett billigt sätt att komma undan. Visst, det här vädret tar ju död på en. Grått och mörkt på dagen och svart och mörkt på eftermiddagen och kvällen. Och så regn och blåst på det. Det uppmuntrar ju inte en att dra på brallorna och springa ut och skutta ner sig! Möjligtvis lägga sig en pöl som kan fungera som aktiv dödshjälp… Nja nu var jag lite för positiv för att vara Johan.
Minns att det var så här för ett tag sen. Ett år sen, eller två år sen, eller tre. Jag var helt enkelt dålig på att ta mig utanför dörren (förutom när jag skulle jobba). Då var jag tvungen.
Folk ringde och frågade om jag skulle komma ut och ta en öl (vilket oftast betyder mellan åtta och tolv öl i min vänkrets).
-Kanske imorn, svarade jag. Eller:
-Inte ikväll.
-En annan kväll.
-Nej, jag orkar inte.
Hur som helst. Jag tänkte gå ut i eftermiddags. Fixa några grejor (bara skum skit såklart). Promenera. Släppa en brakskit inne på NK om jag kände mig uppåt. Kanske ta några bärs.
-Måste bara lägga mig på soffan lite.
-Eller, jag kanske inte orkar.
-Eller så gör jag det, kanske. Senare…
-Fan vad klockan blev mycket. Jag skiter i det. Men vad i helvete, jag behöver ju tobak.
Nu sitter jag alltså här sex timmar senare från det att jag skulle ta mig ut, i en bar och dricker en öl och tittar på två bartendrar som fipplar med sina mobiler och trycker sina trutar fulla med lösgodis.
-Nej nu slutar vi att gnälla över detta såsiga faktum. Du är ju utanför din dörr nu. Det är väl roligt Johan?
-Roligt? Vad är det för prat?
Var tvungen att lämna det där stället efter den där ölen. Ensam därinne, förutom en tjej som satt längst upp i lokalen. Bartendrarna var så uttråkade så de gäspade och visslade om vartannat. När sen den ena bartendern satte sig på en stol ifrån mig och blängde in i ölkylen med öppen mun fick jag nog och reste mig upp och gick.
Jag skulle gått upp till den där tjejen som satt där uppe i hörnet. Hon satt och skrev ner massa saker på små lappar och tittade mystiskt på mig varje gång jag vände på mig och gluttade på henne.
-Får jag slå mig ner? kunde jag frågat.
-Bara om jag får slå ner dig först, kanske hon hade svarat.
-Vad skriver du på de små lapparna?
-Att din säd smakar vitlökspulver.
Då hade jag skridit till verket…sen kanske vi hade varit ihop och firat jul ihop i något gammal skjul vid riksgränsen
Tog en promenad från Kungsportsplatsen till Valand. En promenad på tio minuter. Luvan på jackan blåste av från hodet hela tiden. Det sviniga grisregnet sprutade mig som en duschstråle i fejset. Två bloss, sen var det bara att slänga den nytända cigaretten. Jag trillade ner i en gatubrunn också förresten. Passade på att språka lite med en dude som bodde där nere. Han bjöd på schampo så det var lika bra att tvätta skalpen och vaska av pungen. Ingen att gnälla över.
Bara att kravla upp och traska vidare…
Det är det livet handlar om mellan varven.
Att vaska av det där dåliga och traska vidare…
För ty, det kommer tusend gånger åter.