Jag sitter på balkongen, i solen som försvinner och kommer tillbaka igen bakom molnen. Hej…Hejdå…Hej…Hejdå.
Vinden är så där ilsken som det känns som att den bara kan vara i den här stan. Humlor surrar runt överallt, som om det redan vore sommar (detta var alltså ett försök till att vara Dan Andersson-poet).
Jag vaknade klockan åtta i morse efter att ha sovit i sju timmar. Triumf. Naturligtvis inte utan fusk. Förmågan att somna grundades med en viss trötthet, tre stora stark, en gammeldansk och tre folköl.
Den här bloggen har blivit trist för tillfället. Jag ber om ursäkt för det. Men eftersom bloggen är min, och skriven av mig, och jag för tillfället är en ganska trist historia är det tyvärr oundvikligt.
Gårdagens inlägg till exempel vet jag inte vad jag ville ha sagt med.
Och på tal om bloggar, så läser jag Martins blogg igen. Alltså från början som en bok. Den är fantastiskt rolig skriven med ett underbart språk. Jag gillade Pluras bloggbok också, fast jag inte kommer ihåg något av den.
Bästa betyg man kan få är när någon säger att de har läst ens blogg från början till slut på ett bräde. Det har hänt några gånger att folk har berättat det. Annars är det ganska fint med min vän som någon gång i veckan har högläsning av min blogg i sängen för sin tjej innan de ska sova.
Solen kommer försvinna runt huset om typ en halvtimme. Känns lite som den hånar mig med sina glada solstrålar. Fåglarna kvittrar. Då och då passerar det flygplan uppe i luften. De lämnar Göteborg och landar i andra länder.