Jag har nu suttit på balkongen och tittar på en kille och en tjej i 20 minuter som är ute med sin katt i koppel. De satte sig på en större sten på gräsmattan. Katten lade sig genast till rätta på stenen i solen. Inte direkt överdrivet intresserad av vad den stora världen utanför dörren hade att erbjuda. De reste sig upp och gick till kopplet var spänt. Det vill säga två meter. För att få med katten. Katten gick trettio centimeter kanske och satte sig sen i gräset och luktade på vinden som for förbi. Nu gav de upp och gick in med katten i famnen.
När jag bodde i Växjö hade vi en granne som var ute med katten varje dag. Han promenerade alltid i väldigt lugnt tempo. Katten tassade alltid efter en meter bakom. Utan koppel. De promenerade runt så i kvarteret. Låg nog ganska mycket träning bakom.
Familjens egna katt var ute på egen hand på nattliga strövtåg. Den blev överkörd i korsningen utanför vårt hus.
Efter det skaffade min familj hund. Jag var arg för jag hade inte kommit över vår katt. Hunden var en släthårig foxterrier och hade helt sjuka jägarinstinkter. Hjärter hette hon för att hon hade en formation på ryggen som liknade ett hjärta. Den hoppade på alla fyra av glädje åt bra som dåliga människor.
Morsan försökte ta en promenad med hunden på stan någon gång. Det var inte det lättaste. Hunden studsade konstant på alla fyra åt allt och alla och ibland satte den sig i ren protest och vägrade gå. Utanför banken där en bekant till mina föräldrar jobbade satte den sig helt sonika och släppte en rykande bajshög rakt utanför entrédörren. Sen var det slut på promenaden.
Syrran försökte träna agility med hunden. En uppgift som visade sig vara helt omöjlig. Den stod som vanligt och hoppade på alla fyra. När det sen var dags för hinderbanan vägrade hon varenda hinder. Syrran i sina tonår gick alltid därifrån arg och generat högröd i ansiktet.
På kvällarna brukade hunden ligga i hallsoffan. Ibland när farsan skulle komma och gosa med hunden började den morra. Farsan brydde sig inte om det. Då högg den efter hans hand. Förmanande sa farsan till hunden “Du biter inte mig!” Han började klappa igen. Snart hördes ett morrande igen följt av två käftar som slog ihop i luften efter att farsan precis hunnit dra undan sin hand.
Hunden hade även en egenhet att suga upp bajskorvar i munnen som den hittade i gräset från andra hundar. Sen sprang den runt med korven i käften hela promenaden och släppte den på hallmattan när den kom in och sprang sen och slickade matte eller husse i ansiktet.
En gång lyckades den även tugga sönder en femtiolapp i beståndsdelar. Min sista femtiolapp som jag fick sitta och tejpa ihop efteråt. Det tog en hel eftermiddag.
I övrigt var det en mycket trevlig hund.
Och här är en kattlåt (med ett ganska omotiverat gitarrsolo i mitten).
Hellanbach – Everybody wants to be a cat