Har sträckt nacken. Gör det ibland. Smärtan fortsätter ner i vänster skulderblad och ner längs halva ryggen.
Är tröttare än din morsa och din svärmor. Sover, men vill hela tiden lägga mig ner och vila ännu mer. Kan ha med mitt superöveraktiva liv som innehåller bergsklättring, djungelexpeditioner, sprinterlöpning och kitesurfing.
Drack en kaffe på Järntorget innan.
Det satt en kille vid ett annat bord. Satt och tittade storögt på hans tatuering. Han hade täckt hela underarmen med flames. Mitt i dessa flames stod det med stora bokstäver och i skrivstil: “Carpe diem”. Undrar om han ångrar sig. Säkert inte… Eller snarare, vad tänkte han när han gjorde den där tatueringen? Gjorde han flames första omgången och gick sen runt och funderade ut vad han skulle ha för cool text. “Carpe diem”, det är ju skitbra!”
Han kanske är jättenöjd med sin tatuering. Då ska vi ju självklart vara glada för hans skull och inte sitta här och negga som nån sur gammelfarfar.
På den andra överarmen hade han, helt överraskande en…tribal.
Han hade en kvinna med sig också. Ser deras hem framför mig: lite shabby chubby chick tjockt sådär. Trämöbler målade i vitt. I sliten struktur. Massa texter på väggarna i hall och sovrum: “Lycka”, “kärlek” och förstås “carpe diem”.
Christ, okej, allright.
Min granne ovanför mig hade fest igår. Dramat var rätt spännande att följa. Rent dialogmässigt. För varje gång jag gick ut och rökte på balkongen så hade de blivit fullare. Är ju förvisso en ganska vanlig effekt om man dricker mer och mer som även jag har råkat ut för någon gång här livet…
Speciellt en snubbe blev mest packad och hamnade i upprepningsfasen och oförmågan att bli klar med sin berättelse. Den verkade aldrig ta slut och handlade om någon thaiboxningsfight han hade deltagit i. Någon timme senare hördes enorma smärtvrål uppblandat med orden “Sluta…aaooaaa min tåååå.”. Han fortsatte och skrika och skrika i smärta säkert i en halvtimme. Av vrålen att döma lät det mer som han hade blivit skjuten i benet eller knivskuren i stjärten.
Plötsligt och lite senare, när jag satt ute på balkongen och åt en ostmacka hördes en stor suck följt av ordet “fan!” Antar att det var min granne som var något nyktrare.
Den fulle snubben brakade också ut på balkongen. Han fick sig en avhyvling.
“Fan nu har du spytt ner hela balkongen. Det här får du fan torka upp!”
Jag såg ett regn framför mig av spyor som skulle rasa förbi mitt balkongräcke. Jag flyttade in min stol mot väggen.
Spyregnet uteblev. Sen hörde jag min granne pusta och stånka och svära medan han uppgivet torkade upp spyan.
Sen började skriken plötsligt om och pågick säkert i en halvtimme till.
Jag bryr mig inte om folk har fest, vilket dessutom nästan aldrig händer i mitt kvarter. Tycker det är trevligt. Men att bara vråla rakt ut i vånda verkar inget annat än sinnesrubbat.
Jag tänkte att nu promenerar jag fan upp i mina pyjamasbyxor och frågar vad fan som försiggår.
Just då hörde jag en specifik mening uttalas:
“Eyh! Nu drar vi ner till Avenyn!”
Jag var bara tvungen att se spektaklet när jag hörde hur porten till trapphuset öppnades. Två av snubbarna småvinglade ut lite. Den tredje killen drullade ut med ordentlig sjögång. Åt sidorna och mot och med vågorna. Att småtrilla framåt och stanna upp igen för att inte förlora tyngdlagen.
Kan tänka mig att min granne har hälsat ganska lågmält om han nu mött nån annan granne i trappen idag. Något jag själv gjort några gånger. Speciellt efter min 40-årsfest. Ett diskret kort hej, ett bortvänt huvud helt utan ögonkontakt.
En bärs på Dansken nu.
Om jag hade haft en tatuering hade jag kanske haft en liten duva på insidan av kinden. Eller en bärfis på öronsnibben.