Diskbråck och städdag.

Kl. 12.37
En viss tillfredställelse fyller mig. Inte som när man har haft ett bra knull eller gått av scenen efter ett fantastiskt gig. Nej, jag har diskat. Och rengjort spisen. Och tömt kylskåpet på gammal klumpig mjölk. Och torkat av kakel. Och alla ytor. Nu dricker jag en kaffe och håller käften. Vi pratar diskbänksrealism.

Kl.15.09
Jag dricker kaffe igen. Den tidigare tillfredsställelsen är nu helt väck. Det värker i ryggen och jag kämpar på med övningarna som sjukgymnasten gav mig. Det blir bättre en stund, sen kommer smärtan krypande tillbaka. Det är mitt jävla jobb som pajar kroppen.
Har även käkat sjukt äckliga vårrullar överfyllda med lök. Man kan steka dem i en halvtimme. De får ändå ingen färg. Sen ligger de där kritvita på tallriken bredvid det kritvita riset. Serveras bäst på kritvit tallrik. Svälj ner alltihop med kritvit mjölk.
Har även sorterat underkläder.

Kl.16.58
Nu har jag städat hela badrummet. Helt slut. Gjort fler övningar i hopp om att ryggen skall bli bättre. Misstänker att en av övningarna där man skall lägga händerna i kors över axlarna och vrida ryggen sidledes, fram och tillbaka triggar igång ett diskbråck. Sa ju till den sugluvan till sjukgymnast att jag har haft diskbråck två gånger tidigare i mitt sköjiga liv.
Nu tar jag en paus i detta städande. Bara dammsugningen kvar. och Åker och träffar syrran för några bärs på Vickis. Någon jävla ordning får det vara!

Kl.2153
Hemma igen. Ryggen känns värre än innan. Syrran har följt med hem. Och dammsugit. Sicken ängel.
Vet inte vad jag ska säga. Känner mig lite uppgiven. Så fort jag anstränger mig blir det till det sämre. Tänker på övningarna. Istället får man diskbråck. Tack, det är någon som är efter mig…
Äh, skit samma.
Om någon undrar varför jag har hållit på som en städräv idag, så får jag besök av en gammal vän i bandet ikväll. Han ska bo här i några dagar. Och när någon kommer på besök vill jag ha det fint. Han ska trivas. Då trivs jag.
Over and out. Orkar inte mer nu.

En dag på stan med morsan.

Har varit ute och promenerat på stan med morsan idag. Tänkte att det kunde vara bra för mitt antågande diskbråck. “Vi kan ju kolla in kulturkalaset lite” sa jag till morsan. Vilket är högst otroligt att jag skulle säga med tanke på hur mycket jag älskar stadskalas eller stadsfestivaler eller klungor med jeppar med feta hoden och feta läppar. Men! Jag älskar världen!
Vi promenerade runt, jag klagade på ryggont och morsan smågnällde över lite allt möjligt annat, sen bestämde jag mig för att visa henne köttbullekällarn. Stämningen var så där.
Efter att ha visat henne lokalen med alla göteborgsmotiv på väggarna och berättat att det här är minsann ett ställe som är lika mycket cafe som matställe och ölställe och inte som alla andra ställen utan själ, berättade hon för personalen det första hon gjorde att alla bakverk var överdrivet stora. Jag hummade lite. Kvinnan bakom disken tittade på min mor en stund och meddelade sen att man lever bara en gång. Morsan hummade lite. Själv beställde jag en bärs.
När morsan hade ätit upp sin äppelkaka var kaffet kallt… Precis när vi skulle gå övertalade jag morsan att ta ett glas vin. Det ville hon absolut inte. Efter en stunds betänketid ångrade hon sig. Efter två klunkar vin tyckte hon allt var riktigt trevligt. Sen började det ösregna. Vi gick in. Plötsligt tyckte hon stället var riktigt mysigt. Och det var sååå mysigt att vi satt här.
Så här är mötena med morsan ibland. Det tacklas med lite markerande röst och en hög grad med tålamod från min sida. Oftast är det inte så här. Ska väl tilläggas för att det hela ska hamna i ett rättvist dager.
Nu sitter jag på en sylta på kungsgatan och dricker en flaska hof för 19:-. Tycker jag är sköj! Ska gå på hästpojken om en stund. De spelar på jippot kallat kulturkalaset. Har inte fått med mig någon dit. Alla är väl mätta på konserter efter wow, vad fan vet jag.
Ryggen har värkt hela dagen. Har som sagt promenerat ner till stan eftersom att jag tänkte att det kunde vara bra. Nu värker det knappt något alls. Det kan vara promenaden. Det kan vara ölen.

Det vankas diskbråck.

Det vankas diskbråck igen. Tredje gången i så fall. Det värker precis på rätt ställe och jag kan inte räta på ryggen helt utan att känna smärta. Då vankas det även upp emot 6 veckors sjukskrivning och reguljära återbesök hos sjukgymnaster som drar ner kalsongerna halvvägs och klämmer en halvvägs ner på arslet.
Förra sjukgymnasten jag var hos stammade. Smärtan fick mig att tänka konstigt och jag fick en märklig impuls att dunka till honom hårt i ryggen i hopp om att han skulle sluta stamma. Lyckligtvis stannade det hela vid en impuls.
Den första gången jag fick diskbråck gick jag hos en sexig sjukgymnast med len röst och lena händer som klämde mig på skinkorna. Jag fick erektion och jag var 21 år och hade tjej och kände mig otrogen…
Bägge gångerna gick jag runt stel och krum. Grimascherade åt smärtan. Spottade och svor som en gammal gubbe.
Hoppas den lilla smärtan jag känner nu  har gått över tills imorn, istället för att växa sig till smärtan den enorma.

Tillbaka i sadelhelvetet

Jag har jobbat första dagen idag. Efter drygt tre veckors sjukskrivning för diskbråck. Det var ångest. Rätt och slätt. Det är farligt att vara icke arbetsför en så lång period. Man vänjer sig. Eller så är det bra om man tänkt att man aldrig mer ska jobba. Då ingår man i Reinfeldts statistik över sjuka och bidragstagare som gör allt för att smita från att göra rätt för sig. Göra rätt för sig? Vad är det förresten? Att inte spraya ordet KUK på hållplatsen eller hålla upp dörren för en pensionär?
Hur som helst,arbetsmiljön på mitt jobb är absolut det sämsta tänkbara för min rygg. Massa bekvämt sittande och helt värdelösa rörelser för ryggen. Så nu sitter jag här efter tio timmars kneg med en viss smärta i ryggen åter. Den där smärtan som finns där innan det bryter ut på riktigt. Innan det är klippt.

Eller som min morsa sa för någon vecka sen: “Det är väl skönt att vara ledig lite grann nu Johan?”
“Jag är inte ledig morsan”, svarade jag. “Jag är sjuuukskriven!”

Ryggont 2 eller smärta på riktigt.

Det där lilla onda i ryggen som jag gnällde om i förra veckan utvecklades i lördags till diskbråck. I fredags bar jag och min tjej upp en fyra meter lång plastmatta till lägenheten. Tre våningar upp. Rullen var tung, helt jävla otymplig och förbaskat hal att hålla i. I lördags var jag plötsligt en mycket krökt man. Smärtan har varit enorm. När man har diskbråck gör man inte så mycket. Jag har legat i soffan. På sidan i fosterställning. Tittat på TV tills jag velat spy. Den enda glada tanken har varit att jag inte betalar någon tv-licens. Om man tittar för mycket på TV blir man nämligen väldigt medveten om vilka oerhörda mängder skit som visas. Därav skulle det kännas som ett hån att betala för att se dårar och idioter göra åtlöje av sig själva i rutan. Man vill krypa in i tv:n och göra upp, som Henrik Bergren sa i en intervju en gång.
För den som aldrig haft diskbråck kan inte smärtan beskrivas. För den som inte vet vad diskbrock är kan det förklaras ungefär så här: Diskarna i ryggen trycks ut från sin plats mellan kotorna. De pressar mot nerverna i ryggen vilket orsakar smärta. Nerverna går ner i benen eller ena benet. I mitt fall ena benet. Det strålar ut smärta i benet. Eftersom nerverna kommer i kläm blir känsel och reflex i benen nedsatta. Smärtan består dock. Allt som kvarstår att göra är att ligga i fosterställning och att tvinga sig själv att gå. Hur ont och hur långsamt det än går. Det är musklerna i ryggen som blir inflamerade. För att få träning ska man gå. Hur ont det än gör. Att sitta upp är dödsdömt. Det ska undvikas till max och hur mycket kan man göra i inuti-magen-ställning? Detta är anledningen till att jag inte skrivit här. Låter som en dröm va?
Dessutom skulle jag och min tjej måla, tapetsera, lägga golv och matta för att göra vår nya lya fullbordad. Min tjej har gjort allt och överraskat sig själv inom händighet. Jag har legat i soffan och klivit upp då och då för att titta på hennes mästerverk och sagt:”Fan va fint det blir baby! För att sen krumt gått tillbaka till soffan för att svära åt läget och åt alla jävla typerrrrr i idiotburken.
Idag har smärtan varit lite mer uthärdlig. Det har kännts som man har varit tillbaka i sadlen en stund. Kanske inte på en ståtlig häst, men väl på en raggig och trött gammal åsna.
När jag blir stor ska jag doktorera i disk-jävel-bråck. Alltså teoretiskt. Jag har redan klarat av min praktik.

Nästa gång jag skriver här kanske jag ska berätta om den gången jag kastade bajs på min kompis fönster.

Nu ska jag gå och köpa rosor till min tjej. För att hon är värd det och för att hon är världens finaste tjej.