En sträckt nacke, en tatuering och en grannes fest.

Har sträckt nacken. Gör det ibland. Smärtan fortsätter ner i vänster skulderblad och ner längs halva ryggen.
Är tröttare än din morsa och din svärmor. Sover, men vill hela tiden lägga mig ner och vila ännu mer. Kan ha med mitt superöveraktiva liv som innehåller bergsklättring, djungelexpeditioner, sprinterlöpning och kitesurfing.

Drack en kaffe på Järntorget innan.
Det satt en kille vid ett annat bord. Satt och tittade storögt på hans tatuering. Han hade täckt hela underarmen med flames. Mitt i dessa flames stod det med stora bokstäver och i skrivstil: “Carpe diem”. Undrar om han ångrar sig. Säkert inte… Eller snarare, vad tänkte han när han gjorde den där tatueringen? Gjorde han flames första omgången och gick sen runt och funderade ut vad han skulle ha för cool text. “Carpe diem”, det är ju skitbra!”
Han kanske är jättenöjd med sin tatuering. Då ska vi ju självklart vara glada för hans skull och inte sitta här och negga som nån sur gammelfarfar.
På den andra överarmen hade han, helt överraskande en…tribal.
Han hade en kvinna med sig också. Ser deras hem framför mig: lite shabby chubby chick tjockt sådär. Trämöbler målade i vitt. I sliten struktur. Massa texter på väggarna i hall och sovrum: “Lycka”, “kärlek” och förstås “carpe diem”.
Christ, okej, allright.

Min granne ovanför mig hade fest igår. Dramat var rätt spännande att följa. Rent dialogmässigt. För varje gång jag gick ut och rökte på balkongen så hade de blivit fullare. Är ju förvisso en ganska vanlig effekt om man dricker mer och mer som även jag har råkat ut för någon gång här livet…
Speciellt en snubbe blev mest packad och hamnade i upprepningsfasen och oförmågan att bli klar med sin berättelse. Den verkade aldrig ta slut och handlade om någon thaiboxningsfight han hade deltagit i. Någon timme senare hördes enorma smärtvrål uppblandat med orden “Sluta…aaooaaa min tåååå.”. Han fortsatte och skrika och skrika i smärta säkert i en halvtimme. Av vrålen att döma lät det mer som han hade blivit skjuten i benet eller knivskuren i stjärten.
Plötsligt och lite senare, när jag satt ute på balkongen och åt en ostmacka hördes en stor suck följt av ordet “fan!” Antar att det var min granne som var något nyktrare.
Den fulle snubben brakade också ut på balkongen. Han fick sig en avhyvling.
“Fan nu har du spytt ner hela balkongen. Det här får du fan torka upp!”
Jag såg ett regn framför mig av spyor som skulle rasa förbi mitt balkongräcke. Jag flyttade in min stol mot väggen.
Spyregnet uteblev. Sen hörde jag min granne pusta och stånka och svära medan han uppgivet torkade upp spyan.
Sen började skriken plötsligt om och pågick säkert i en halvtimme till.
Jag bryr mig inte om folk har fest, vilket dessutom nästan aldrig händer i mitt kvarter. Tycker det är trevligt. Men att bara vråla rakt ut i vånda verkar inget annat än sinnesrubbat.
Jag tänkte att nu promenerar jag fan upp i mina pyjamasbyxor och frågar vad fan som försiggår.
Just då hörde jag en specifik mening uttalas:
“Eyh! Nu drar vi ner till Avenyn!”
Jag var bara tvungen att se spektaklet när jag hörde hur porten till trapphuset öppnades. Två av snubbarna småvinglade ut lite. Den tredje killen drullade ut med ordentlig sjögång. Åt sidorna och mot och med vågorna. Att småtrilla framåt och stanna upp igen för att inte förlora tyngdlagen.
Kan tänka mig att min granne har hälsat ganska lågmält om han nu mött nån annan granne i trappen idag. Något jag själv gjort några gånger. Speciellt efter min 40-årsfest. Ett diskret kort hej, ett bortvänt huvud helt utan ögonkontakt.

En bärs på Dansken nu.
Om jag hade haft en tatuering hade jag kanske haft en liten duva på insidan av kinden. Eller en bärfis på öronsnibben.

Gammelfarfars förvirrade besök i fritisgårdarnas öldrypande salar.

Gammelfarfar tar en bärs på Kings Head. Maken till fritidsgård har nog aldrig skådats. Barnen dricker öl och fnissar och gammelfarfar känner sig så gammal så gammal. Det spelas “I wanna be somebody” med Wasp ur högtalarna. Den låten mina barn, lyssnade gammelfarfar på när han var barn ska ni veta…
Nej, fan jag måste gå härifrån. Det råder ingen annan bot det. Barnens entusiasm och glädjefnitter knäcker mig på mitten som gammalt fnöske, tänker gammelfarfar. De sitter i knät på varandra med sockeplast på fötterna och gapar och hojtar. Gammelfarfar blir alldeles nervös. Och nu börjar de slå sig ner vid mitt bord. Tränger sig på och pressar sig på.
Lär er veta hut hälsar gammelfarfar. På min tid frågade vi om det var ledigt innan vi skickade ner vår röv på stolen.
Vet inte varför jag gick hit. Tänkte nog att jag skulle gå till ett ställe som jag aldrig går till längre. Så behöver jag ju inte tänka igen.

Nåväl, nu har gammelfarfar bytt ställe och behöver inte längre profilera sig som gnällig gubbe med värk i leder och hode.
Holy Moly. Ganska trevligt och ganska nyöppnat ställe. Gillar det mer och mer. Lugnt för stunden. Man kan sitta och drömma sig ut genom fönstret och fundera på om man skulle börja dricka mjölk för benskörheten skull eller så kan man tänka på alla de där håren som dyker upp i öronens krumeluriga gångar. Bara en cigg fattas för att uppnå det totala lugnet. Man kan ju inte få allt som någon skärpt jävel sa. Perfekt hur som helst. Harmony at last!
KABOOM OCH BRAAK!!! In dundrar två amerikaner och vrålar “Hallo!!!” över hela stället till bartendern så att man tappar löständerna i ölen. Husfriden är nermejad. Totalpajad. Naturligtvis släpper de ner sin feta, jänkiga hamburgerövar på barstolarna närmast mitt bord. De fullkomligt brölar ut sina meningar, trots att stället är tyst och nästan helt tomt.
Jag vet inte, det klagas på svenskar att vi är så jävla tysta. Just i det här läget vet jag inte om det nödvändigtvis är så dåligt.

Och där. SCHMACK!!! kommer barnen in. Väller in som sorkar och bävrar över fält och ängar. Gammelfarfar är tillbaka och hans hjärta börjar slå oregelbundet. Han morrar. Marken gungar. Det sticker under fötterna. Måste härifrån, måste härifrån. Snart sätter de sig vid mitt bord, barnen. Gammelfarfar häller i sig ölen fort. I våld. Sen rycker han tag i käppen och börjar promenera ut därifrån. Det knakar i lederna. På vägen ut kommer en ny skock barn. Ingen hjälper till att öppna dörren. När gammelfarfar har kommit ut på gatan efter att ha öppnat dörren själv, vänder han sig om och höjer käppen i golfklubbeslag och skickar sen iväg ett rapp rakt in i skocken mot första bästa smalben. Någon kvider. Håller sig om benet. Gammelfarfar promenerar iväg. Ler och känner sig på lite bättre humör för första gången på hela dagen.
Ropen och vrålen ekar bakom hans rygg:

“Förbannade jävla gubbjävel!!!”

Spårvagnen är bara fem minuters promenad bort. Det ska han nog klara av, gammelfarfar. Den förbannade gubbjäveln!