Ormbunkar, flanell och förebyggande av panikattacker.

Har sorterat mina ikoner på ajpädden.
Förstår man inte vid det här laget vilket intressant liv jag har, så kommer man aldrig förstå det…

Har även köpt två ormbunkar.
Insåg plötsligt när jag tittade mig runt omkring i lyan att hälften av alla mina krukväxter hade dött. Det är sånt som händer när man sover eller vänder ryggen till en liten stund. Sånt som lever. Det dör.

Gick och åt på Donki-ronki-ondhet igår eftermiddag. Hade en kupong som gav extra snusk i form av en extra Big Mac helt gratis. Nu trodde ni väl att jag våldförde mig på bägge börgarna som en annan hutlös, bottenlös skogshuggare. Nähä, sådant snusk pysslar inte jag med!
Tog med mig den andra burgaren ut. Gick fram till tiggarkvinnan som satt utanför Konsum Avenyn. Hon tog emot den med viss förvåning. Jag gick in på Hm. Begrep inte vad jag hade där att göra så jag gick ut igen. När jag kom ut vände jag mig om och smygtittade om hon hade huggit in på maten. Hon satt där och åt med ett léende på sina läppar. För upptagen med maten för att hälsa på folk som gick förbi.
Kändes bra. Och i ärlighetens namn är det en win-win-situation. Hon blir glad och förhoppningsvis mätt och jag mår bra av att hon blir glad.
Efteråt gick jag in på Kappahl. Undrade åter vad fan jag hade där att göra eftersom de bara har kläder som jag absolut inte vill ha.

Sen gick vi på bio. Syrran, Kirre, jag och morsan. “En man som hette Ove”. Fantastiskt bra film måste jag säga. Varm, sorglig och rolig. Rolf Lassgård var suverän i rollen som den arga och bittra gubben som hade tröttnat på allt jävelskap i samhället.
Första gången på ett par år som jag var på bio. Tycker såklart det kan vara en trevlig företéelse uppblandad med en påfrestande företéelse. Såklart har känslan med människor att göra. Fullt med andra tvåbenta som smaskar popcorn och frasigt baconsvål i kartonger stora som flyttlådor. Det skrattas på fel ställe åt fel saker (om någon känner sig osäker kan man alltid fråga mig var i en film man bör skratta och ej).
Min syster är av väldigt omtänksam natur. Eftersom jag har fått panikångestattack några gånger tidigare på bio hade syrran sett till att vi hade biljetter längst ut på kanten av stolsraden.
“Du kan sitta längst ut brorsan om du måste lämna stället.” Kärlek.
Det har förvisso aldrig hänt att jag sprungit ut, men att sitta kvar om paniken slår in är inte ett alternativ…

Efteråt gick vi och på en italiensk restaurang. Medan vi stod och väntade på vårt bord kom en vacker kvinna in genom dörren. Hon gav mig en blick så jag fick yrsel. När jag sen gick ut för att röka mötte jag henne igen i dörren. Hon gav mig ett léende så jag var tvungen att stödja mig.
Var nära att fråga om vi skulle gifta oss och skaffa nio barn och flytta till en igloo i Alaska och leva på Bullens varmkorv och surkål resten av våra liv.
Kanske lite mycket på en gång. Hade möjligen räckt att säga:
“Jag älskar dig! Vill du få en panikattack med mig?”
Maten var kanoners. Pastasåsen var så mäktig att jag lutade huvudet i sovställning mot väggen och knep nästan käft resten av kvällen.
Vi tog bussen hem innan klockan hade slagit tio.

När jag kom hem drog jag up en shöppingpåse ur väska …för jag hade visst köpt något på Kappahl. En suspensoar med diamantgnistrande kornnitar och kaninöron…perfekt att dra fram om man känner sig lite dämpad ibland.
Nej! Jag hade köpt en flanellpyjamasböxa. Bara för att jag är så trött så ofta. Jag hoppade i den jämnfota. Missade. Trasslade in mig i midjeresåren. Insåg att jag inte var tjugotre längre och slog näsan i kanten av köksbordet och skrek “flanellslyyyna” allt vad jag orkade. Sen dog jag.

Nej, men ärligt. De var mypysiga pyjamasböxorna!
Men ska flanell klia?

Mal.

Det blev lite jobbigt här för en stund sen.
Jag köper nästan uteslutande mina kläder på HM. På senare tid har nästan alla ullplagg fått hål i sig efter en tvätt. Har blivit förbannad och tänkt slänga ner plaggen i en påse och dänga på disken och samtidigt ge dem en utskällning för att de säljer smörja och har underbetalda anställda och att de är äckliga kapitalistsvin och hela skiten. Nu verkar det som om jag kan hoppa över det. Åtminstone när det gäller hålen i plaggen.
Jag har nämligen mal i garderoben. Det hela känns ofattbart jobbigt. Har precis rensat ut alla ullplagg och lagt i frysen bredvid fiskpinnarna tills vidare. Tydligen av vad jag läste, skall man rensa ut hela garderoben (Den är ganska stor) och sen spraya med insektsmedel. Det finns också några slags malfällor man kan placera ut. Undrar om man ska preparera dem med ost eller ull?
Anledningen till malupptäckten var att jag hade slängt in en tröja i ull i garderoben som jag inte gillade och sen aldrig använt.
Nu, ett halvår senare, ser den ut som en långärmad nätbrynja.
Det här inlägget skulle ju passa på vilken kläd och mode blogg som helst känner jag.

Nu ska jag dricka några öl med maja.