Semester och en ny livsstil.

Sista arbetspasset. Drygt två timmar kvar. Sen semester. I nästan fem veckor.
I said yeäh mötherföcker, vad jag älskar världen! Jag blir så exalterad att klockorna stannar och det börjar klia på högra skinkan.

No more spårvagn ut till Angered centrum. No more “Lejonkungen” eller “Dr Dolittle” eller “Så som i himlen”.

Har däremot två punkter som jag tänkte anamma någorlunda under semestern.
Nummer ett är att laga mat hemma så ofta jag kan, eftersom det har urartat ganska rejält på senare tid. Med senare tid menas kanske de två sista månaderna. Mycket onyttig färdigmat.
Eftersom det är semester känns det här som en ganska svår plan att hålla vid liv eftersom det just är semester och man vill känna att man har det jävligt gött när man jazzar in på resturangen och beställer bräserat ankbröst (vilket jag förvisso aldrig ätit) med sköjargelé och avec till kaffet.

Punkt nummer två är att… (Nu får väl hälften av alla läsare här skrattanfall. Håll då för bövlars i hatten.) …är att börja springa. Då menade jag i detta läge inte framför allt på krogen. Snarare i skogen. Vad ska han i skogen att göra tänker ni? Plocka vilda sviskon eller röksvamp? Sitta på en stubbe och morra och svära? Leta skogsälvor?
Nej, nej, springa! Som i att jogga. Ja,sa ja te daj! Rös när jag sa det där ordet. Måste säga det igen: Joooogga!
Måste bara upp på vinden först och leta efter springdojorna.
Tänkte att jag kanske skulle må lite bättre av det och få bort lite av denna lilla gobbakulan
Kan ju vara så att jag får ett slaganfall efter hundra meter eller att knät hoppar ur led. Springer jag förbi en krog, behöver jag ju nödvändigtvis inte springa förbi utan in. Självklart kommer jag även jogga in på Willys som alla andra jävlar gör i mitt bostadsområde utan att först springa hem och byta om. I bara farten roffar jag åt mig ett sexpack, joggar vidare till grönsaksavdelningen och sliter åt mig ett salladsblad och en rädisa. Middagen fixad. I said yeäh!
Kommer bli hur bra som helst.

Några ord om skägg och ett foto utan skägg.

Att sitta på andra lång, på krog och dricka en bärs kan man också göra. Det gör jag.
Jävlar vad mycket skäggiga män det är på denna gata. Kanske 80% av alla män har skägg. Vissa med ömkliga försök till skägg. Att kvinnor har skägg är ju generellt sätt ganska ovanligt. Det är allmänt känt.
Jag gissar på att 60% av dessa män har det för att det är hippt. Estetiskt sätt tillhör jag plötsligt de hippa. Vare sig jag vill eller inte. Kan känna att jag inte vill. Att jag känner mig för gammal för att gå runt och vara hipp. Den rollen växte jag ur när jag var sju år och låg och rotade efter fynd i containrar. Med andra ord vad jag försöker säga är: Jag har ens inte haft möjligheten att växa ur den rollen, eftersom jag aldrig har växt in i den. Skägget växer iallafall medan hipsterna ploppar upp som röksvampar överallt.
Med skägg.

Rakade faktiskt av mig skägget en gång. Tänkte att det kunde vara trevligt att vara renrakad.
Hela perioden utan skägg var hemsk eftersom jag fick möjligheten att syna min haka. Hakan var minimal och existerade knappt. En såkallad försvinnande haka.
Det finns ett foto på denna skägglösa perioden. På fotot sitter jag på en buss. Bredvid mig sitter morsan. Morsan ser ut som en kriminell och mycket hård kvinna. Som En maffiafru eller någon utav Hitlers hantlangare. Hon har solglasögon och svarta skinnhandskar på sig. Hon sitter i halvprofil. Hennes haka ser vass ut. Som en ishacka. Bredvid sitter jag. Ledsen, uppgiven och arg. Måttligt road över att bli fotad med en naken och len haka som lyser i sin försvinnande skepnad.
Det är syrran som har tagit fotot. Numera brukar vi skratta åt det. Den hårda (och inte ömma) modern och den 22-åriga pojken som hatar sin icke-haka, med längtan efter att skägget ska växa ut en dag igen.
Numera är syrran och jag fullt överens om att jag inte ska springa runt med hakan naken i fortsättningen.
Om jag hittar det där fotot lovar jag att lägga upp det här.