Någonstans mellan gnistregn och fosterställning.

Jag sitter på språkcaféet och dricker en kaffe. Solen gick i moln precis när jag satte mig och nu gick alla och jag hela uteserveringen för mig själv. Antar att man ser smått löjlig ut när man sitter som enda person på en uteservering. Speciellt om det är grått ute och man har en cigg i näven.
Fast jag tycker ju klungan med segwayåkare ser omåttligt töntiga ut när de kommer rullande ner för gatan, så det jämnar ut sig. Speciellt när ledaren för hela sällskapet vrålar: Och så håller vi ihop gruppen!
Där kom den hårda, kalla vinden. Och där kom regnet. En promenad. Gatorna känns utnötta.
Nu sitter jag på Dansken istället. Solen lyser genom regnet som faller där ute. Gnistregn

Skrev en dikt i helgen. Jag hittade för tillfället tillbaka till språket. Blev nöjd. Den handlade om kärlek såklart och är alldeles för privat för att hamna här på bloggen.
Dagboksanteckningarna fylls på dagligen. Svårast är nog att skriva här just nu. Kan egentligen säga att jag skriver två bloggar nu. En opublicerad och en publicerad. Eller en logg och en blogg.

Fick kramp i vänsterfoten tidigare idag. Brukar uppkomma om man har druckit för lite vatten. Jag började dricka massa vatten medan jag var tvungen att dansa runt i någon slags ofrivillig afrikansk regndans samtidigt som jag stampade foten hårt i golvet och skrek massa vackra könsord och svorddomar. Till slut släppte det. Bara krampen i huvudet är kvar…

Är sjukt sugen på att bli redlös, plakat, tokfull, smällfull, pangfull. Och ändå inte. Tror jag har varit ordentligt full en enda gång under hela april.
Somnade på soffan när jag kom hem.
Ångesten var enormt svårartad dagen efter. Som om jag hade hittat på något oförlåtlig dagen innan, vilket jag inte hade gjort.
Jag hade kunnat stå och stirrat ner i ett tomt corn flakes-paket i flera timmar. Gömt mig i städskåpet eller lagt mig i fosterställning under vardagsrumsbordet eller gjort en halspassande ögla av duschslangen.
Istället tog jag en lång promenad i snabbt tempo och tänkte “Där är en vägg. Den springer jag in i allt vad jag orkar och stångar huvudet i.” Gjorde inte det heller. Fortsatte bara att promenera.

Bartendern här är en sköjig prick. När folk kommer fram till baren och säger att de ska ha en öl till svarar han: “Jaså, ska du ha det? Det tycker jag var roligt!”
Ibland när han har varit ute med någon beställning i lokalen spring-hoppar han tillbaka till baren. Ibland står även och hoppar i baren.
Nu hoppar han igen!

IMG_0538.JPGTypisk svensk hos typisk dansk. Två öl. Nu går jag hem…

De forna dagarnas kaffedrickande.

Sitter och dricker en kaffe på en uteservering. Språkcaféet. Det är nog första gången i år tänker jag.
Kom även att tänka på hur mycket kaffe jag drack ute på fik när jag var i tjugo årsåldern. Skriva dikter och dricka kaffe på fik. Och röka. Och vara svårmodig. Sex koppar kaffe och tio-femton cigg. Vilken kroppslig misshandel. Alldeles nervös efter allt koffein och nikotin. Tarmarna dallrade. Händerna darrade. Man var rädd att man skulle se spöken på bussen. I dikterna gick det att utröna att jag inte mådde något vidare.
Vänner och folk i allmänhet satt i stora sällskap och drack kaffe i timmar och babblade mängder med skit. Just det där hade jag väldigt svårt att klara av. Det kröp i min kropp. Jag klarade max en halvtimme. Det hela kändes som en väldig slöseri med tid.
Det ligger ett gym mitt emot den här uteserveringen. Jag tittar på en tjej i gymmets fönster. Hon kickar och slår på en boxningssäck. Hon verkar sparka och slå vanvettet ur kropp och hode. Bakom mig sitter en kvinna och pratar på helt extremt stockholmska. Måsjävlarna kretsar runt och brölar högt uppe i skyn.
Det känns som det kan börja regna snart. En helt vanlig dag i Göteborg. Kanske dags att lyfta på den snart fyrtiotvååriga röven och promenera vidare.