Ny jord och gammal köttfärs.

Har planterat om mina krukväxter i köket. Precis som en annan Ernst-fjant. Kändes inte riktigt som mig själv. Självklart var jag barfota och pratade med växterna under hela operationen.
“Så lilla växtjävel. Nu ska du få ny jord. Växer du inte så ska jag pissa på dig!”

Annars händer det inte mycket. Somnade på jobbet igår innan jag skulle ta upp min brukare på morgonen. Drömde att jag trillat ner från soffan och låg på golvet, under bordet. Drömmen fortsatte med att jag blev väckt av min brukares sambo som skakade om mig och ropade mitt namn. När jag försökte titta på henne var det omöjligt att slå upp ögonen. En stund senare vaknade jag på riktigt. Den där drömmen kändes som något slags utmattningssyndrom.

Lagade mat igår igen. Det kan vara så att jag försöker slå något slags rekord i att inte äta ute på ett visst antal dagar. Tror det slank med ett big mac-meal i tisdags efter jag hade varit på krogen. Sen dess har jag lagat mat hemma.
Hade tinat ett halvt kilo köttfärs i tisdags som jag skulle ha till en planerad köttfärssås. Igår när jag skulle laga till skiten och plockade fram köttfärsen från kylskåpet hade den antagit färgen dassbrun. Med inslag av grått och vitt. När jag körde en gaffel i den var konsistensen som gummi. När jag luktade på köttfärsen doftade den som på truten hos en gammal människa som inte borstat tänderna på två veckor.
Som ni hör går det framåt i min gastronomiska värld. I rasande takt. Jag fick stänga av spisen eftersom jag redan hade fräst grönsakerna och springa ner till Willys och slå mig fram bland joggare och studenter för att köpa ny köttfärs.
Vilken clown man är…

Har även sett en del film på sista tiden. Två filmer om hur svettigt och jobbigt det är att växa upp. Alltså att befinna sig någonstans i åldern 14-18 år.
Den ena hette “Way way back” och den andra hette “The spectacular now”. Båda var väldigt bra. Det är ju jobbigt att växa upp. Taffliga steg, taffliga försök i kärlekens tecken, besvarad kärlek, obesvarad kärlek och att få hjärtat krossat, taffliga spritfyllor och taffliga spypölar, föräldrar som inte fattar något och känslan av plötslig tomhet som dyker upp från ingenstans. En hel del ångest. I mitt fall, förutom allt det där, spenderades en hel del tid till att spela trummor i metalband. Själv blev jag alltid plötsligt deprimerad om någon plockade upp en akustisk gitarr på en fest och folk började sjunga med.

Är smått sugen på att sköja till det lite ikväll. Kanske det blir så. Kanske blir det inte så. Jag kanske stannar hemma barfota och planterar om vardagsrumsväxterna.
“Kom här lilla blommjävel, så ska du få ny jord. Nu får du ta och älska världen lite!”