Ännu ett turnéminne.

Sitter i den mörka natt och dricker några folkbärs och lyssnar på min Itunes lista med många tusen låtar. Ibland kommer det låtar som får mig att minnas..
Så kommer låten impad med lyckliga kompisarna. Jag tänker på den där gången när jag och broshan var på turne med vårt band Temperance i Litauen. Första utländska metalband i världshistorien som gjorde en turné i detta land. En helturné på 10 gig. Långt innan alla andra underground-metalband började lira i öst.
Vi hade en ledig dag i någon bonnhåla. Då dricker man sprit. Det hela började som ett skämt när en väggfast radio som inte var jätteväggfast lossade från just väggen. Jag sjöng duett med den och stoppade till slut ner den i kalsongen när jag tröttnade. Detta var startskottet. Sen drack vi mer sprit och blev allt fullare och började vråla ut genom fönstren mot gamla tanter och gubbar. Det var tidig eftermiddag. Metalsnubbar som fick syn på oss klev in med mer att dricka. Det uppstod en läcka på dass och ljusbrunt vatten flödade ut på golven. Det kom fler pers. Med fler spritflaskor. Plötsligt kom en snubbe in med en hel stereoanläggning. Vi satte på Lyckliga Kompisarna. Snart låg vi en jättehög och vrålade. Ännu fler människor anlände. Till slut var vi säkert 40-50 metalgubbs som stod, låg, satt och låg i högar på golv och sängar. Allt i ett rum på 20 kvadrat. När festen var som vildast klev plötsligt en klunga militärpoliser in i rummet och skingrade festen. Broshan  och basisten drog sen ut på någon dansbana i närheten. Själv blev jag kvar på rummet med min dåvarande tjej som hade följt med på turnén. Basisten hade satt sig bakom pianot på dansbanans scen. Folk hade applåderat. När jag och min tjej hade som trevligast i sängen sparkades dörren upp. In kom broshan utan basisten. De hade blivit ovänner där nere på dansbanan. Broshan hängde ut genom fönstret och vrålade: “Maaaange!! Diiiiittttt sviiiiiin!!!!” Maaaaange, jag ska dööööda diiig!!!” Till slut gav han upp och lade sig i sängen, hittade en halv limpa på armlängds avstånd som han tuggade upp tills han deckade av. När vi vaknade upp dagen efter stod de två andra litauiska banden med sura miner och och stampade och väntade på oss. Demoleringen och misären var total i hotellrummet. En decimeter vatten över hela golvet, flaskor som badade runt. Fimpar överallt. Blöta kläder som flöt omkring. Den mest obetalbara scenen var ändock när broshan reste sig upp yrvaken i sängen. Hela hans tjocka lockiga hår var fyllt med vita brödsmulor. Såg ut som en förvildad fågelskrämma. Det var bara pippifåglarna som saknades.
Vi lämnade inte rummet i samma skick som vi fick det.

Kan numera sakna de här tiderna helt enormt. Då jag tycker min tid står still. 90-talet. Det värsta eller bästa är att jag har partyt inspelat på video. Dokumentation av en svunnen tid.

Att skriva sångtext och några ord om tiden, den jäveln!

Sitter vid köksfönstret och tittar ut på ett grått och regnigt och dyngsurt Göteborg. Försöker få till en sångtext till en låt som vi ska lägga sång på imorgon. Jag rymmer hela tiden. Har tittat på massa Clouseau-klipp på youtube istället. Svarat på mail. Önskat de som fyller år, grattis på fb. Smiter.
Att skriva sångtexter tillhör helt enkelt inte min största talang. Att äta gröt till frukost, känna harmoni på landet, säga nej till en öl när solen tittar fram, gråta på ett torg, lägga pengar på hög tillhör inte heller mina talanger eller starkare sidor. Tycker textskrivande är en låst skrivform. För mycket matematik. För mycket snickeri. Ibland känns det som alla stora textförfattare tittar ner på mig och flinar och flesar där jag sitter och kämpar med min penna och ett papper där det står nerkluddade ord som fitta och swineparröt.
“Satan wears a stolen dress, looks like a tacky whore.
Im out of breath
can’t stand this bore no more.”
Så står det också på pappret. Det är ju inte Dylan precis…

Min bror fyller 45 år idag. Själv fyller jag 41 år om drygt tre veckor. På något vis känns det inte allt för avlägset sen allt med mig och min bror kretsade kring metal och vaga högstadiebetyg, rundor på stan med 140:an och sextimmars pass fyra gånger i veckan i replokalen, och sen gigrunda efter gigrunda med bandet i öst och väst, besök i nya städer i nya länder, 1000-tals mil med vy från oräkneliga tågfönster. Svettiga inrökta backstagerum, vodka och bärs, hejbabberibba och vansinne, och sen när allt var över infann sig ett större vakuum än holy fathers asshole.
Tiden går inte. Den springer gatlopp…

Nej, nu måste jag ta en titt på den där sångtexten.

Burkköttfärssås och ett turnéminne

Käkar burkköttfärssås. Hemköps egna. Garanterat jätteäcklig. Findus var slut i affären. Vissa undrar kanske hur jag kan äta sådan taskig smörja. Jag hävdar att det är gott och undrar hur någon kan tycka  om stuvad spenat. Angående köttfärsås…
För många år sedan. Kanske femton år sedan… var jag och min bror på turné i England med vårt dåvarande metalband Temperance. En turnétripp ihop med Inverted. Inverted hade åkt en vecka tidigare för att avverka några spelningar i Skottland eller Irland. Kommer inte ihåg vilket. På tillbakavägen hade Turnébussens underrede börjat brinna. Hela bussjävelns innehåll brann upp. Instrument och hela klabbet. De stod där på vägen i strumplästen och tittade på när alltihop slukades av lågorna. Denna trevliga nyhet nådde oss först när vi hade kommit till England. Med en icke ombokningsbar hemresa blev vi strandade två veckor i en liten håla på femtusen personer. Eftersom gigbokaren vid namn Stue var ekonomiskt strandad efter den lilla eldiga fadäsen blev turnén inställd. Vi genomförde tre gig med annat band vid Thus defelied, varav ett av gigen bestod av en publik på 20 personer som satt på golvet längs väggarna och söp och rökte sig höga.
Anyhow, vad hittar man på i en by i två veckor i väntan på att avresan hem ska närma sig. Man kan till exempel gå på krogen och supa upp bandkassan. Det gjorde vi. Inom en vecka visste hela byn vilka de långhåriga svenskarna var. När pengarna började sina gick jag och min bror istället dagligen till byns supermarket och köpte två flaskor Cinzano-kopior var och en burk med köttfärssås och spagetti. Tror en flaska kostade typ 18 spänn. Efter ett tag när proceduren upprepades minst en gång per dag började kassörskorna titta konstigt på oss. Vi brydde oss föga. Basisten gick långa promenader och ägnade dagarna till att läsa svår litteratur i nån park. När han kom tillbaka till lägenhet där vi bodde var festen igång för fullt. Han gick upp på övervåningen och la sig. Stackars krake. Under tiden som vi hällde i oss cinzanoklafset lyssnade vi mestadels på My dying bride, vrålade ut genom fönstret, grät och ringde timslånga samtal till Sverige. Denna procedur upprepades kväll efter kväll. Lägenheten var Stue’s, gigbokarens. Han var nykär i någon donna, så honom såg vi aldrig till. Hans pårökta vänner kom däremot på besök nästan varje kväll. De satte sig helt sonika i soffan och rökte på med Stues vattenpipa och tittade lite förstrött på min och broderns show. Efter en kvart reste dig och gick med ett släpigt “See you”. Sen var de borta. En kväll när festen var som mest på topp och vi vrålade loss gick Stues syster förbi fönstret. Vi vrålade glatt och hängde oskyldigt ut genom fönstretmed flaskorna i högsta hugg och vinkade. Herregud, stereon måste ha låtit tre kvarter bort. Dagen efter fick vi besök av Stues far och bror. Systern hade skvallrat till föräldrarna att det nog inte stod riktigt rätt till i den där lyan. I bakfullt tillstånd, klädda i kalingar och t-shirt satt jag och broshan i soffan med varsin cigg i mungipan och förberedde dagens besök på supermarketen. Plötsligt klampade Stues far och bror in. Hans far hade en rulle sopsäckar i handen. De hälsade inte. nickade bara väldigt skeptiskt. Sen tittade de på oss ett tag innan de gick ut i köket. Vi hörde att de sa något till varandra. Tyst så vi inte skulle höra. De hade fått syn på alla tomma flaskor… och det var ju en och en annan flaska. De tog fram en sopsäck och plockade ner alla flaskor i sopsäcken. Säcken blev full. Sen gick de bara förbi oss och försvann med sin svarta bad santa-säck. Jaha? tänkte vi. Var tog alla övertrevliga engelsmän vägen? Vi kom överens om att ha skoj med våra flaskor och vrål med stängda fönster i fortsättningen.
Väl hemma i Sverige igen. En månad senare kanske, fick min bror ett telefonsamtal från England. Det var Stue. Samtalet hade ingen glad karaktär. Det handlade om en telefonräkning… En enorm sådan.
“About this phonebill, This is taking the piss!!!!

Har faktiskt aldrig varit i England efter den där trippen. Skulle vara riktigt skoj att åka dit igen!

Vi hette Temperance

Jag har träffat min bror ikväll. Det händer numera lika ofta som kungen skakar hand med uteliggare. Vi spelade i samma band i femton år. Vi spelade i elva länder sammanlagt. 120 spelningar totalt. Vi gjorde alltid turnerna med interrailkort. En och en annan räls har vi klarat av. En och en annan korv åt vi i tyskland. En och en annan piva i polen. Vi har snackat om det ikväll, men jag glömde fråga brosh om han är sugen på att plocka upp gitarren igen, så här tio år senare. Allt detta avhandlades under några bärs på rover. Lyxdrickarnas ölparadis. Där är jag lika ofta som min flickvän är på västerhus.