Utdrag ur en dagbok, anno 2003.

IMG_0418.JPG

Det kostar på att spela hjälte på krogen. Idag är ångesten ruffig. Jag mår illa. Nervös och vettskrämd. Allting hopar sig. Imorgon ska jag lura socialen på pengar, helt ordagrant, med ett förfalskat lönebesked. Jag kommer sluta på dårhus eller i fängelse.

Texten ovan är från mina dagboksanteckningar skrivna år 2003. Har inte läst dem på en herrans massa år. Hade för mig att jag mådde ganska bra då. Så var det tydligen inte. Åtminstone om man skall tro på dagboken.

Någon annanstans, någon månad senare står det så här:
Herre Jesus. Jag har supit upp såna summor stålar att jag måste beställa in en bärs för att tänka klarare.
Förra veckans krogbesök och annat krökeri: Onsdag/Torsdag/Fredag/Lördag
Denna vecka:Måndag/Onsdag/Torsdag/Fredag/Lördag/Söndag
Jag blir nervös bara jag tänker på det. Allt detta supande har gjort mig vettskrämd, sömnlös, labil, förvirrad, lättretlig, aggressiv och deprimerad. Rastlösheten gör mig skitnödig. Den är jävligare än någonsin. Allt gör mig nervös.

Har haft någon känsla av att man har blivit tröttare och tråkigare med tiden. Nu för tiden. Att saker inte är lika intressanta längre på samma vis. Att nerven i tillvaron ofta saknas. Jämfört med tidsperioden i dagboken ser det ut att stämma. Hade bara glömt av hur kass jag verkade må och vilken ständig misär som utspelade sig i vardagen…

Jag har slutat skriva dikter och noveller. Har inget att säga längre. Därför skriver jag i dig kära slyn-dagbok. Utekväll med siss, Martin, Maja, Emma på Skål. Vi firade att Martin hade kommit hem från England. När ölen började komma in sket vi väl att den jävla soooopan hade kommit hem. Åk hem igen din råsopa!!!
Sen blev det efterfest med May och Em. Två sexpack. Sen fick jag händerna på en halv literflaska Gin. Jag vaknade på morgonen under ett bord. Flaskan var tom och fortfarande kvar i min näve.
Herregud! Nu har jag inga stålar kvar. Helt pank och månaden har knappt börjat. Hur ska jag klara mig denna gång? Äta wellpapp? Idag åt jag upp mitt sista pulvermos. Det var en tragisk och klumpig sörja.
Jag och min syster har ett internt skämt: Om jag tröttnar på alltihop en vacker eller ful dag, då har hon lovat att vara hygglig och sparka undan pallen. Fan vilken yrsel jag har.

Mycket av dagboken innehåller en del kärleksaffärer som har gått i stöpet. De styckena går knappt att läsa. De är för sorgliga, genanta och deprimerande att ta sig genom.
I slutet av de där anteckningarna år 2003 verkar jag gripa efter en lösning. Det låter nästan som jag har kommit på den ultimata lösningen på den rådande misären och mitt problem:

…nu har jag varit arbetslös i över tre år och nästan gått på socbidrag lika länge. Vilken rehabilitering det skull krävas för att börja jobba.
Min socassistent sliter sitt hår i vånda och får nervösa sammanbrott nästan varannan gång jag dyker upp. Speciellt för att jag har nya idéer över vad jag ska bli varannan gång jag dyker upp. Nästa vecka när jag dyker upp skall jag inte bli det. Eller så har jag plötsligt kommit på att jag inte kan bli det och tänker bli något annat smart. Då får hon nervösa utbrott. Hon har påpekat att jag ibland stinker gammal krogurinoar när jag kommer in på hennes lilla kontor. Om jag har sådana problem har hon sagt att hon kan ordna mitt socbidrag på annat sätt.
Jag kanske ens inte vill jobba? Kanske jag ens inte behöver något jobb för att må bättre? Jag behöver ju bara stålar.
Jag behöver nog träffa en tjej. Bli kär. Det kan vara lösningen! Känna kärleken. Omfamnas av en vacker donna. Sväva på röda bloody mary-moln.

Jooo, så var det tydligen då. År 2003. …Blev dock lite förvånad nu att det var sådan kaos. Känns lite overkligt. Det tyckte jag väl inte då. Eftersom kaosen var vardag och jag levde i den. Eller så tyckte jag det… (Boendes i den där blåmålade källaren på Kvilletorget. Med en gråhårig sopa vid namn Martin som inneboende som samlade på stekpannor och kastruller och gäspade högt och visslade och alltid var parkerad framför Tv:n, och som jag hatade).

Lektionen i efterhand får kanske bli att inte gny så mycket mellan varven över den rådande och ibland trötta, men förhållandevis ordnade vardagen. Tyckte dock det kunde glimma till lite oftare. Nerven.
Lite kaos för stunden kan aldrig vara fel, men den där misären skulle jag hur som helst aldrig vilja tillbaka till…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *