Hos sjuksköterskan.

Fortsätter på “Hos vårdcentralen-följetången”.
Var alltså på vårdcentralen igen i Tisdags. Det var nog det jag skulle berätta i förra inlägget.
Hade tid hos sjuksköterskan. Hade även en påminelselapp i min korthållare för att komma ihåg att gå dit. Var inte bakis denna gång. Däremot hade jag glömt av varför jag skulle gå dit. Frågade i kassan.
-Vet du varför jag är här? Lät ju inte friskt så klart. Jag menar varför ska jag till sjuksköterskan?
-Nej, jag kan inte se din journal, så vi låtsas att det är en överraskning, sa hon.
Tänkte fråga om jag skulle meddela henne efteråt vad jag hade gjort därinne, men lät bli…

Väl inne hos sjuksköterskan visade det sig att jag skulle göra blodtryck igen. Läkaren hade ju inte haft tid med att vänta på att jag skulle sitta och slappna av och flumma bort i massa minuter.

Hon fäste den där grunkan runt min arm, släckte ner rummet och sa till mig att försöka slappna av. Sen gick hon ut ur rummet. Ojojoj, vad jag försökte. Jag tänkte på porlande bäckar och isglass. På öl i solen, men då gick rytmen upp. Inte bra. Jag tänkte på hav och en hängmatta. Sen såg jag en svettig och hängig och vit och dallrig gubbröv komma svävande framför mig, blev helt nervös och pulsen gick upp direkt. Dåligt. Jag såg vajande träd och kände vinden när man vevar ner fönstret i en bil och är på väg någon obestämd stans…och så bilhjulen som körde över en igelkott. Så där höll jag på.
Att be mig slappna av på beställning är en högst ofunktionell ide. Tänkte att nu ligger hjärtslagen runt 200 när sjuksköterskan kom in i rummet.

-Då ska vi se vad du har för värden, sa hon.
-Hm..hmm, hummade jag.
-Oj, vilka fina värden!
-Va?

Jag drar det igen för er ovetande. Ett blodtryck på 120-140 är normalt. Förra året låg jag på 150. Aningen högt alltså. Hos läkaren för två veckor sen låg jag på 140. Helt okej. Nu låg jag nere på 122. Helt bloody fantastico ju!
Hur ska jag fira det här tänkte jag…

Jag fick syn på en våg och frågade henne om jag fick väga mig. Det fick jag. Även här fick jag mig en överraskning. Jag vägde inga 72 kg. Jag vägde 70,3 kg.
-Nä men vad är det här? sa jag till sjuksköterskan. Är det jag som är här eller är det den andra Johan eller är det en kusin till Johan som är här?

Hon skrattade och föreslog att vi skulle ta och kolla min längd också.
Jag passade på att berätta för henne om min farsa som hade krympt i längden varje gång han skulle förnya sitt pass. Tillslut om man tittade framifrån såg man ett huvud sticka fram genom gluggen på bilratten när han körde taxi.
Jag ställde mig under mätdonet och tjongade ner träbiten i huvet.
-178:a centimeter, sa hon.
-Vaaaa? Svarade jag ännu mer förvånad denna gång och gick ut och ställde mig i fri luft. Jag har alltid varit en 1.76!
-Kanske bäst vi mäter en gång till. Jo, eller 177.5! Hon började få svårt för att hålla sig för skratt.
-Men jag har alltid varit 1.76. försökte jag igen. I mitt pass står det att jag är 1.76. Har jag börjat växa på längden i 40-års åldern? Eller är jag fortfarande i puberteten eller är det någon ANNAN som är här medan jag sitter hemma och äter frukost? Jag blir inte klok på det!
Hon satte sig vid sitt skrivbord. Höll sig för pannan lite. Skrattade oavbrutet nu. Jag bad henne att skriva ner alla dessa värden och mätningar på en lapp som jag kunde sätta på kylskåpet.
Ihop med perfekta lever och njurvärden är min kropp alltså i toppform. Kanske jag har dragits ut på längden i samband med att min mage har försvunnit?
Jag ringde till morsan och berättade.
-Vad roligt, sa hon. Men aningen ironiskt är det allt med tanke på att du inte har tagit hand om dig själv något vidare de senaste 20 åren. Du är kanske en stålman i 40 års-åldern.
-Hmm…

Efteråt kom jag på vem den där sjuksköterskan var. Det var hon som hade lagt om mitt konstiga hål på bröstet (inte i bröstet) flera ggr i veckan för några år sen. Det var även hon som hade (när det var ett helt team läkarstudenter närvarande och stod och inspekterade detta spännande hål) öppnat en skåpsdörr och gömt sig där bakom och fått ett skrattanfall för att jag sprutade ut nervösa och skojiga skämt åt läkarstudenternas frågor då situationen kändes något blottande.

Tror att man kan läsa om hålet i bröstet någonstans här på bloggen…

IMG_0611.JPG

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *