Jaha? Eller just så!

Jag har precis lämnat in dessa krossade enheter. Krossat glas. Utbytt mot okrossat glas.
Precis när jag gjort detta, vad händer då?
Jo, gylfen i mina enda hela byxor spricker när jag ska stränga bralliisen. Gylfen knäcks på mitten. Sicken löjande timing.
Man tackar javisst. Tack så mycket. Tack så mycket!

Vet ni vad det intressantaste i livet är?
Det är livet i sig själv så klart.
Den största, svettigaste, tråkigaste, pissigaste och vackraste utmaning som finns.
Älskar det. Samtidigt som jag hatar det. För att vara mild.
När jag inte borde. Och tvärtom.
Ett varv till. Bara ett varv till.

Kanske är det konstigt att höra från en “hela tiden snubbe som spyr på det mesta omkring sig ” som mig. Fast ändå inte. Kanske bara har otroligt höga krav på att folk inte tråkar ut mig till döds.

Men jag förstår verkligen inte hur jag ska klara mig utan att digga kvar här på detta dumma klot när min tid är över (funderar självklart på att välta hela Stonehenge som i “Ett päron till farsa” för att lämna något slags avtryck).
Det här är ju den enda gången jag är här. På sköjarklotet. Sen är det över. Finito!

Det här ju livet…
Med trasig gylf eller ej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *