Det ringde från ett okänt nummer igår. Oftast brukar jag inte svara då, men det gjorde alltså igår.
“Jag söker Christina. Är det du?”
“Ja det är det.” tänkte jag. Men bara om jag har opererat om stämbanden för att låta som en kvinna.
Jag sa till henne att det nog var min mor hon sökte. När hon frågade efter hennes nummer frågade jag vad det gällde.
“Ja, jag ringer från Livets ord och vill gärna ge din mor en bibel.”
“Just på den punkten är jag helt säker” svarade jag. “Hon har massa andra böcker, och vill helt garanterat inte ha någon bibel.”
Kvinnan i luren konstpausade en stund, sen sa hon med ett visst mått förakt i rösten, som om min mor var en förtappad kvinna.
“Det var ju tråkigt att höra, men hon har väl rätt att välja sin väg i livet.”
Hmm, den breda vägen, bitch. Avenyn kanske.
“Ajöken fröken”, sa jag och lade på.