En paparazzi din närhet!
Jobbade min sista praktikdag i dataaffären i Onsdags. Spenderade förmiddagen med att plocka isär en mobiltelefon eftersom vi har små planer att börja byta glas på telefoner. på vissa modeller behöver man en värmepistol för att separera innerglas från ytterglas. En värmepistol kan komma upp i 900 grader. Lagom temperatur att torka håret med när man kliver ut från duschen. 200 grader behövs för att limmet mellan glaset ska lossna, sa den andra praktikanten till mig. Jag mätte med en termometer som också såg ut som en pistol som skickade ut en infraröd stråle som mätte avstånd och temperatur. Kände mig riktig hightech där jag stod med pistoler i både händerna och vrålade:
“Is there any pissråtta who slowly wants to die in here?”
Nöjde mig med 130 grader. Tyckte den vita plastramen runt glaset började se lite grillat ut. Värmde lite till, just in case… Nu såg även glaset lite bubbligt ut. Den vita ramen hade svällt och så nu ut som en grillad marshmallow. Om det hade varit en kunds telefon, hade han haft den hetaste telefonen i stan, höhö.
Tydligen hade jag missat att ytterglaset hade en sån däringa skyddsplast på. Det satt nu fastsmält på ytterglaset. Rätt snyggt faktiskt. Man lär sig av sina misstag. Det är verkligen något jag tror på!
Jag slängde hela skiten i sopen och gick in till Ed och frågade om han ville att jag skulle byta glas på hans telefon också. Han tyckte jag skulle träna lite till på några andra telefoner innan jag grillade upp hans mobil. Jag spelade totalt oförstående till denna idé.
Vi gick ut och käkade lunch istället. I solen. Den var där, solen alltså. Perfekt till det att maten kom ut så gömde sig solen bakom ett kyrkton. Vi har pratat om att vi ska meja ner det där kyrktonet. Ed har tagit på sig uppgiften, men varje gång vi kommer tillbaka till den är uteserveringen så är kyrktonet kvar. Jag sa till min chief på skarpen!
Efter sista jobbdagens slut tyckte Ed att vi skulle fira min sista jobbdag med EN öl. Man kunde riktigt se hur glädjen brann i hans ögon över att bli av med denna beniga röv, som får telefoner att brinna upp och datorer att slockna genom att bara titta på dem. Jag sa att jag kunde tänka mig TVÅ öl, men inte FJORTON, eftersom jag skulle jobba elva och en halv timme dagen efter.
Så! Vi gick ut och tog en öl. Till att börja med. Efter rådande reglemente och muntliga föreskrifter fick Johan och chiefen även sig en andra öl. Bra så!
Om vi hade varit en regering i ett korrumperat land så hade vi gjort jobbet perfekt inom att tänja på lagarna. Den tredje ölen gick ner av bara sig själv.
Sen ville chiefen, Ed Patron gå och käka. Bra, tänkte Johan. Då kan jag ta en öl till. Bryter man mot lag och föreskrift lite grann kan man lika gärna göra det ordentligt.
För varje öl som gick ner åkte kameran upp ur väskan med allt kortare intervaller. En paparazzi jobbar bäst under press (speciellt om han jobbar för pressen, höhö.). Jag fotade allt jag kom åt. Tog med mig kameran ut när jag rökte. Fotade folk på gatan. Frågade alla förbipasserande om de ville ställa upp på ett foto. En del sa nej, men de flesta säger ja faktiskt, Skjut dem i ansiktet. Klick! Klick! Klick!
Avtryckaren glödde och ölen flödade.
Kom faktiskt på ett fotoprojekt som kändes fantastiskt, men som jag inte tänker berätta om än. I nyktert tillstånd känns det faktiskt som en bra idé fortfarande. Något som idéer sprungna ur alkoholdimmor inte brukar göra, så där dagen efter. Med tanke på alla miljoner läsare jag har så vill jag inte avslöja det här. Det är då högst troligt att det står någon förvriden Jeppe på denna plats och har snott min idé rakt av. Sådant tjafs kan man inte bjuda på.
Efteråt gick vi till Pustervik. Får alltid komma in där numera. Är istället portad på Järntorgets brygghus, men det är ju ett jädrans ställe, så det vilar ju ingen större sorg över det.
För några veckor sen bjöd jag ut en av bartendrarna på Pustervik på dejt i beklädnad av “rund-under-fötterna-pajas”. Hon sade att hon redan hade sällskap. Smart kvinna! Efter en stund gick jag fram och bad om ursäkt om jag hade obehagat henne. Hon svarade att hon hade blivit glad och smickrad att jag hade frågat.
Nu var jag alltså där igen. I samma sorts beklädnad. Och log under tystnad när hon serverade mig en öl. Sen åkte kameran upp. Nej, jag fotade inte henne. Däremot allt annat som promenerade runt där inne på två ben.
En snubbe som är kompis med chiefen och som ofrivilligt hade blivit fotad under kvällens gång började tröttna på vimmelfotografen och frågade mig till slut:
-Va fan fotar du om? Är du någon jävla paprazzi eller?
Vad annat kunde jag svara än “ja!” på den frågan?
Blev lite nervös att någon kommer banka in hela kameran i mitt huvud någon gång så den får opereras ut ur hjärnan på mig. Får nog ta det lite lugnare i fortsättningen. Det är bara det att lagombeteenden aldrig har legat mig speciellt bra i skålen. Vilken jävla skål förresten. Jag är ett med avtryckaren på kameran kan man säga. Det säger bara klick!
Det är långfredag idag. Trots att detta dygn har precis lika många timmar som alla andra dygn. Dagen uppstod då tuppar och hönor och kycklingar drog i sig linor med vitt pulver och dansade salsa till det att solen gick upp. Det är därför vi ställer dessa sköjardjur i fönster och ritar könsorgan på sönderkokta ägg. Så nu vet ni det, era historielösa monster!