Har precis tittat på något dokumentärliknande program som var roligt utan mening att egentligen vara det. Det handlade om ett gäng snubbar och snubbor från hela världen, som hade en gemensam dröm: att åka hundsläde genom ett vinterlandskap.
Redan på bussresan dit gick det utförs eller uppförs eller snarare inte alls. De blev stående med bussen i snödrivor i tolv timmar innan de kunde fortsätta. Luften började redan gå ur långt innan de var framme. När de väl kom fram var det natt. Efter en kort euforisk tur med hundar och släde var det dags att slå läger och mata hundarna.
Det verkade lite grann som ingen hade räknat med att ett visst slit och släp ingick i äventyret.
De fick koka vatten för att kunna tina köttfärsen till hundarna. En snubbe hade väldigt svårt för sådant slabb. Två andra personer satte upp sitt tält. När de nästan var helt färdiga och körde spaden genom snön uppenbarade sig en djup dypöl där under. När de fick instruktioner att riva tältet började de nästan gråta.
När alla var klara för sin nattsömn var klockan tre på natten. De skulle kliva upp halvåtta för att mata hundarna igen. Stämningen var uppgiven och den där romantiska bilden som alla verkade ha av att bara glida fram i ett tyst vinterlandskap dragna av ett gäng byrackor var kantstött.
En annan snubbe tyckte det var läskigt att sova i beckmörkret. En annan snubbo längtade hem till sin säng. Alla beskrev hur urvridet trötta de var. De var väldigt förvånade hur slitsamt detta liv var, och var överens om att de aldrig skulle kunna leva under sådana förhållanden. Gemensamt för alla var att de rest ifrån sina samhällen där alla bekvämligheter fanns runt husknuten och landat i en snööken. Exil i vinterlandskapet.
På morgonen var det dags att slabba med kokad köttfärs igen. Sen visade det sig att en snubbe hade fått en inflammation i handen efter att ha ansträngt den för hårt under turen med släden. Han fick ett jättebandage, slapp frysa om handen och började gråta, eftersom han troligtvis inte skulle kunna fortsätta på detta lättsamma äventyr.
Själv satt jag i soffan och åt en frysrätt ala biff teriyaki (endast köpt för att det stod “Hej Japan!” på förpackningen, tyckte jag var sköj. Den smakade dock “Hejdå Japan!).
Alla ute på den där slädfärden hade gjort vad som helst för att äta detta junk.
Kände hur jag blev alldeles varm inombords av skadeglädje när de kämpade vidare i snön. Gråtande storstadsfånar på lantligt svettjippo! Detta är den roligaste dokumentär jag sett på länge tänkte jag, och spetsade en vattenkastanj på gaffeln.
Lycka till på färden.