Det har tydligen varit Lucia idag. Detta har gått mig förbi helt.
När jag åt frukost framför Tv:n var det Musikhjälpen i Ettan. I tvåan var det sändning från det där forumet som sänds varje dag.
De kunde väl fan ha klätt sig i klantstrut eller julmands-mössa eller lite gnistrande glitter. Man får ju fan bjuda lite på sig själv också!
Inte ett glitter i syne. Inte en strut. Inte en pepparkaksgobbe eller tomtenisse eller tomtenissa eller en vit särk inköpt på ICA Maxi för 59:50. Inte en gammel lussebulle med gurkmeja istället för saffran eller en sleten pepparkaka framför mina öjon som kunde avslöja storheten i denna dag. Vad är det här för crap?
Det enda jag har sett är de gulklädda och självlysande byggjobbarna utanför mina fönster. De har städat våra nya balkonger och putsat fönstren. De har till och med börja plocka ner byggnadsställningarna. De är alltså färdiga snart. För gott kommer de dra åt fanders och helvete på samma gång. Av detta blev jag så glad så jag var på väg att bjuda in hela arbetslaget på glögg…om jag ändå hade fått en enda signal att det hade varit…ett enda litet tecken på att det var Lucia. Då hade jag klätt ner mig till en hoe-ande tomte.
De kunde väl fan ha haft tomteluvor på sig en dag som denna? Dålig stil asså.
I eftermiddags tog jag mig en glögg efter att ha glittrat till lyan med lite glittergirlang till. Här snackar vi om en dude som diggar julen och älskar världen. Här snackar vi om en dude som ständigt försöker kompensera tomheten som lika ständigt dyker upp…
Ens inte när jag drack glöggen fattade jag att det var Lucia. Vet inte hur jag ska tackla detta samhällssvek.
Klättrade ur mina pyjamasbyxor för att gå till mataffären. När jag stod och väntade på att röd gubbe skulle bli grön vid ett övergångsställe kom det en kvinna småspringande i vit särk och glitter i håret. Då, för första gången under dagen slog det mig att det var Lucia idag. Då var klockan sju på kvällen.
Jag tittade på min sjal. Det är den glittrigaste sjal jag äger. Undermedvetet kan den ha hamnat runt min hals för att skaka liv i dagens bleka firande. Den uppriktiga sanningen var dock att den landade i min näve först av uppsjön av sjalar när jag rotade runt på den hattlösa hatthyllan.
Nu har jag glittrat mest här på Tullen i Johanneberg som om allt var en uttänkt plan från min sida. För att det är Lucia. Det är ju lögn så klart.
Det vet jag. Och nu vet ni det också.
Skyller alla mina tillkortakommanden och förvirring på att jag lever ensam. Som en själv e bäste dräng. Som en me, myself & I-sköjare. Hade jag befunnit mig i ett förhållande så hade vi troligtvis vaknat upp tillsammans och sagt “Glad Lucia” till varann. Ätit pepparkaka och lussebulle med riktig saffran och smulat ner bädden. Sen hade vi troligtvis knullat med varann på loftet. Hon klädd som jordens mest bedårande tärna med glitter i håret och jag klädd som universums mest fånigaste pepparkaksgubbe (med lite vit julsäd dinglande från pepparkakshattens brätte när halmstunden är färdigsköjad).
Äh, skit i det. Det kommer fler luciamorgnar. Dessutom älskar jag världen. Hur jävlig den än ser ut. Och jag gör det 368 dagar om året! Glöm aldrig det!