Men herregud sicket lågvatten herrn befinner sig i idag.
Eller som min vän regissören har uttryckt: “Här står man ankeldjupt i arselklafs. Det är inte så roligt precis.”
Var på Ikea med familjen i Lördags. Redan tio meter in på möbelavdelning låg en unge på mage, på golvet och gallskrek. Det satte standarden på något vis.
Vi käkade Ikeas semla. Massa grädde och obefintligt med mandelmassa. Det är ju mandelmassa som är gött! Fattar du inte det Herr Kramprad?!
I kön till kaffet höll jag på att bli nermejad av en ilsken morsa. Jag skulle precis sträcka fram min kopp till kranen när hon kom bakifrån och trängde in sig från sidan som ett lokomotiv. På samma sätt som man välter en ko i en hage. Jag var kossan (även om det i det här fallet är en klar bedömningsfråga). Hon hann före till kranen precis när jag skulle sätta min mugg där. Arg och flåsande.
-Jaha? frågade jag.
-Jaaa! Det är faktiskt kö här!!!
Jag tittade bakom mig och förväntade mig en lång ringlande kö med mördarblick som ångade av ilska och ville skära upp mig till bacon. Inte en människa. Inte en enda kö. Sicken jävla rabiat hittpå-människa.
Köpte en del grunkor som jag behövde. Dörrmatta, durkslag, dlakan och dumstrut. Dörrmattan har jag spikat upp på väggen. Durkslaget har jag som geni-mössa på loftet. Dlakanet virar jag in hela mig i och kryper in i garderoben när jag tappar tron på tillvaron. Vilket händer oftare än sällan. Dumstruten har jag inte använt än, men tänker att den kan vara bra att ha och kräkas i om man känner sig lite rälig när man kommer hem från krogen.
Hemkommen och lite senare åkte jag ner och träffade Ed med väninna på Gyllen Prag. Sket i att äta för de hade redan ätit klart när jag kom. Sen är ju rätterna på Gyllene Prag så jävla stora så man måste beställa en sjukhussäng efteråt. Jag tog några bärs istället.
“Vi ska ju ändå inte dricka så många öl ikväll, eftersom vi ska ut i morgon.”, sa Ed. Det är nämligen jazzkvällar på Söndagar på Hakelverket. Det hade vi bestämt att vi skulle gå på. Otroligt moget och vuxet uttalande av gode Ed.
Lite senare på Andra lång bjöd vi varann på öl. Fram och tillbaka. Krog efter krog. Om och om igen, som om det inte fanns någon morgondag.
Dagen efter, alltså igår, var väl inte överdrivet humoristisk, fantastisk och pangig. Men den fanns där som ett knytnäves slag. Inte ett fläskigt knytnäveslag av värsta sort, men ett knytnäveslag som sa: Du lever Johan, men det här får du klara dig genom på egen hand…
-Öööh, stånkade jag till svar.
Jag tog en promenad med min vän Erik. Gamle Flytt-Erik. Nu även min kineseria-vän som jag aldrig träffar på en kineseria. Gudskelov.
Vi promenerade med hunden Lucas som jag brukar passa ibland. Genom en snöbeklädd och enorm Västra kyrkogård. Sen genom hela Majorna och tillbaka genom Majorna igen. En jävla promenad som tog nästan två timmar. Jag drog även in Erik på okända villovägar så vi kunde låtsas att vi befann oss i en okänd stad.
Som tur var så var Erik också lite bakis så vi kämpade oss igenom knytnäveslagen som efter ett tag förvandlades till lite halvblöta halvslappa lavetter. Promenera i halvbedrövligt tillstånd är nästan det bästa man kan göra. Det liksom renar en på något vis.
Bakfylleknulla dock. Det är något annat. Det är som en Treo och en Samarin samtidigt. Som genom ett trollslag är man friskare än någon som fått nya lungor. Men jag är en människa som nöjer mig med det lilla. Det ska ni veta!
Den här dagen kunde börjat bättre…
Halv tio på knäckt morgonkvist plingade på dörren. Jag trodde det var Angloianska Saxistiga-krigare med Ivanhora som ville bryta sig in och sno min enda stekspade.
Jag tänkte om och insåg att jag hade glömt att de skulle komma och besikta ombyggnationen. Yrvaken låste jag upp dörren. Där stod en skara på fem personer och unisont önskade mig God morgon.
I yrvaket tillstånd kan jag nästan säga vad som helst. Oftast det som man inte borde säga, och ändå tro att jag är trevlig och speciellt utvald. Kan påminna väldigt mycket om en oönskad fylla.
-God morgon, sa de.
-Det har jag aldrig varit med om, svarade jag. Ska ni komma in eller?
Fem människor som plöjer runt i lägenheten som om man har ställt till med en loppis är ingen önskad situation. Att bjuda in världen innan man ens vet om man existerar eller om man vaknat från de döda…brrrr
Jag ljög och sa att jag har jobbat hela helgen när de fick syn smutsig disk, pizzakartong och läskburkar. Det skulle jag inte ha gjort…
-Vad jobbar du med? frågade han på rekyl.
-Va, vadå jobbar med? Jag är ju ledig idag!
Jag följde med på distanserat avstånd när de promenerade omkring, så att de inte skulle sno med sig mina dyra konst på väggarna i bara farten.
Han som förde antecningar och ställde obehagliga frågor på min brutna kvist gick ut på balkongen.
-Oj vad det ligger massa långa spikar här ute!
Han stack in näven genom balkongdörren och ropade till mig:
-Är det dina spikar?
-Nej,jag är inte lagd åt det hållet.
Han klev in igen. Sen berättade han för den övriga skocken att det hade rasat bitar från väggen under fönsterbläcket. De hummade till svar, inte vidare överraskade. “Fuskbygge”, tänkte jag för mig själv. Den här gången lyckades jag dock hålla tyst, vilket var lite synd, eftersom det här var den enda gången jag borde sagt något.
De klev ut genom dörren. Tror aldrig jag har ropat ut ett sådant muntert och entusiastiskt “Hejdå!” vid något tillfälle innan.
Ja, nu har jag bjudit på mina senaste och fantastiska dagar. På något vis har de bara löpt på. På ett sätt. På ett annat sätt inte… Friktion eller fiction.
Men glöm aldrig: Life is a box of karamellos! Det är bara det att jag är lite rädd om mina tänder.
Och förresten, apropå tänder, vad är det för ena jävla grunkor egentligen?