Hade en dålig start på morgonen i Onsdags. Allt för att jag var tvingad att gå på något slags drop-in möte hos arbetsförmedlingen på förmiddagskvisten. En av mina enda lediga dagar i veckan efter att ha jobbat helg och tagit på mig extra pass i veckan. Varför gör man så mot sig själv? Typiskt exempel på destruktivt beteende…Nja.
För svagt kaffe, snubbla på dörrtröskeln och kesomackor som hamnar upp och ner. Ett och ett annat flygande könsord och en självklar nysattack. Vardagsmat. Och så den där skitnödigheten som uppenbarar sig som en knuten näve som borrar sig genom tarmarna efter en halvkopp kaffe.
Där satt jag och tänkte på våren som kommer komma någon dag, när jag torkade mig i rumpen. Vid 44-års ålder borde man klara av två saker samtidigt. Särskilt om vi pratar om en rutin som man lärde sig att utföra långt, långt innan man blev vuxen, alltså att torka sig i stjärten…och kanske kunna tänka på annat samtidigt.
Torka, vika papper, torka, slänga papper. Ta ett nytt papper, torka, vika, torka…
Där gick något snett. Ett papper som vecklade upp sig. Dansade iväg lite. Men med min fantastiska motorik smiter inte något dasspapper iväg från mina pianofingrar. Smack! Där satt det. Fastkletat på skinkan…
Bajs på vänster skinka. Att torka sig ren från förnedring med fuktigt och torrt papper. Att ta en oplanerad dusch och duscha och löddra och tvaga bort förnedringen som en mycket gammal människa. Som minns hur det kändes att bajsa ner sig i skogen när man var en liten pöjk. Och i stunden skyllde jag naturligtvis allt på arbetsförmedlingen.
Jag hann precis till bussen. En ledig plats fanns tillägnad till mig. Ny, fräsch och renare än en nyss uppackad, vakuumförpackad ros satt jag där och tittade ut på världen som jag älskar så enormt.
Efter några minuter kände jag att jag frös om den otursförföljda rumpen. Det var ett jävla kallt säte. Efter en liten stund till kände jag hur fukten trängde in i kalsippen.
-Men vad fan!? morrade jag för mig själv. Tillräckligt högt för att mina närmsta medresenärer skulle vända sig och glo på mig. Jag kände försiktigt med handen. Sätet var dyngsurt, och det här var inte en av dagarna då det regnade ute.
Sätet mitt emot var ledigt, så jag kastade mig över där och trängde mig ner bredvid en kvinna. Hon sneglade på mig som om mina hjärnceller låg huller om buller i skallen på mig. Jag försökte förklara för henne om sätet och hon log tvingat samtidigt som hon tittade bort.
Nyduschad, rena kläder. En fuktig och knottrig röv och förnedrad av gud vet vad för sorts vätska. I den här stunden glömde jag skylla allt på arbetsförmedlingen.
Vid nästa hållplats klev en äldre herre på. Han var på väg att sätta sig på sätet. Medmänniska som jag är ropade jag i panik:
-Neeeej, sätet är vått!!!
Han tittade på mig med uppspärrade ögon och gick längre fram i bussen.
Väl på arbetsförmedlingen stod jag framför en ledsen norrlänning till platsförmedlare. Han hade långt hår och glasögon. Kalaskula och rutig skjorta. Han var allt annat en käckheten själv. Han klagade på arbetsförmedlingens slöa datorer och undrade om jag trivdes på mitt jobb. Jag sa att min eufori över att kliva upp och gå till samma jobb efter elva år var lite smått dämpad. Han verkade förstå mig på den punkten. Han tipsade om något seminarium som han inte verkade tro på själv. Jag lämnade hans ledsna uppsyn och kände mig inte helt munter själv och fukten i kalsongen hade börjat torka in i…
Resten av dagen flöt på fint utan minsta missöde. Lunch på Hops. Två bärs till efterrätt och skinkorna verkade hyfsat nöjda över att…vara skinkor och sitta där de satt.
Senare på eftermiddagen gick jag på bokrean med morsan och gjorde några fina fynd. Efteråt hamnade vi på Köttbullekällaren. Öl, pizza och öl.
Min skomakarvän Erik hörde av sig. Han som brukar besöka samma kineseria som mig och som jag berättade om här på blogga för ett tag sen. Just denna kväll hade han frångått sina kineseriaprinciper och satt sig på Dubliners. Det var alltså okej att träffas då. Och jag var ju ändå i närheten…och jag är ju aldrig omöjlig.
Vi kom på att vi faktiskt inte hade druckit bärs med varann på flera år. Med detta konstaterande som grund tyckte vi nog “omedvetet” att vi kunde fira detta lite extra, med några extra öl för mycket.
Där satt vi. På Irländsk pub och hade trevligt när trubaduren uppenbarade sig från ingenstans och sa:
-Hejsan, hejsan! Jag tänkte spela några godbitar.
Själv tycker jag trubadurer på krogar kan vara något av det mest deprimerande som finns. Ingen lyssnar. De bara finns där som en fuktig disktrasa på en skinka.
Vi stod ut ungefär tre låtar. När han sen gav sig på Amy Winehouse:s “Back to black” hade jag fått nog. Vi bestämde oss för att gå någon annanstans.
Jag besökte pissrännan innan vi gick. Det gick vägen helt utan någon olycka, vilket gjorde mig misstänksam.
Jag drog upp kalsong lite extra efter att jag hade dragit åt skärpet i byxan. Ett trött och ritshigt ljud hördes. I mitt käcka och gladlynta tillstånd hade jag ryckt till i kalsippen lite väl hårt, vilket resulterade i att den sprack längs hela linningen. Varför blev jag inte förvånad?
Jag skrattade högt åt eländet medan jag tvättade händerna. Naturligtvis var både tvål och handdukar slut. Vad annars?
En halvtimme kvar på dygnet. Imorgon är en ny dag, vare sig man vill eller ej. Full av möjligheter, skrämmande nog, tänkte jag där jag stod och skakade av händerna.