Satt och tänkte tidigare idag att det hade varit gott med glögg i eftermiddag. Glöggsuget tändes av att syrran och jag igår var hemma hos morsan och käkade middag. Innan middagen drack vi glögg. Den var så god…den var så god…den var så god så att jag lätt hade kunnat strunta i morsans fisksufflé och bara bli en genommysig och glöggig farbror.
Nu så visste att jag hade en halv flaska i hyllan här hemma med syyrans superglögg som gjordes för fem år sen. Den luktade helt okej, men vågar man dricka fem år gammal glögg?
När jag stod där och rotade i sprithyllan som mestadels numera består av slattar så såg jag att det stod en halv flaska starkvinsglögg rakt framför mig. Från förra året. Tycker fan den hade växt till sig i smaken och tappat lite av den där sötman som annars kan få en och göra morgongrimaser.
Det skymmer där ute. Plaskigt regn rasar från himlen och smaskar hårt mot fönsterbläcket. Här sitter jag med min glögg och myser! Jag har till och med tänt ett levande ljus i fönstret vars låga fladdrar nervöst av fläkten från det öppna fönstret.
Kan förvisso tycka att glöggdrickande är en väldigt social företeelse. Men är man själv bäste dräng med en del tomtar på loftet så får man finna sig i en beskärd del av ensamhet. Nu är det glöggen och jag och det känns fan i mig helt rätt.
Vill man sen ta i så man skiter på sig av ensamhetsångest kan man alltid köpa räkor och vitt vin en fredagkväll och äta framför TVn alldeles allena till Doobidoo eller någon annan deprimerande skit. Fast så tragiskt ska vi inte ha det.
Aaaaah, måste värma lite mer glögg…
När jag befann mitt mig i ungdomens glans brukade jag ta med mig glögg när jag skulle på fest. De första glasen med glögg värmdes omsorgsfullt i kastrull på spisen. Sen blev det kö till spisen eller så orkade jag inte hålla på. Eftersom det ändå var brakfyllan jag ville komma åt drack jag glöggen kall. Direkt ur flaskan. Det passade in i den övriga rock`n´roll-imagen där en stor vikt lades i att skita i allt. När glögg inte gick att få tag på, på grund av säsong drack jag kir istället. Ljummen. Direkt ur flaskan.
Men i dagens flagnade glans så värmer jag glöggen i kastrull med pip likt en one piece-tönt. Fast utan one piece. Precis som alla andra! Och säger till mig själv: “Gudars vad mums filibabba det här var Johan!” Ibland glömmer jag svara mig själv, men jag håller naturligtvis alltid med.
Nu, en liten stund senare så är det alldeles svart ute. Regnet fortsätter att rasa från himlen som en löpande hynda och glöggen värms på spisen.
Annars har jag rätt trevliga minnen av glögg. Speciellt med forna flickvänner. Kanske framför allt det jag tänkte på när jag sa att glögg var en social företeelse.
En kvinna och jag brukade sitta och spela kort i köket och dricka glögg. Någon annan gång rimmade vi till julklapparna. Och drack glögg.
-Värmer du lite mer glögg?
-Jajemen! Hoppsan vad det ryker!
-Men!!! Bränn inte bort all alkohol då din klant!!!!
-Nejsan Svejsan!
En annan kvinna jag var ihop med bryggde sin egen glögg. Den stora spannen med den blivande glöggen stod på köksgolvet i den lilla lyan. Redo för att froda till sig och snubbla på. Ingen dörr mellan sovrum och kök och det luktade fan rena sköjeriet i hela lägenheten.
Det var den starkaste glögg jag druckit. Första klunken tog alltid som ett spett i halsen.
En gång skulle vi bada badkar. Kokpunkten på vattnet i badkaret var inte långt borta. Hon tog med sig två rejäla koppar till oss av den där dundersoppan innan hon själv hoppade ner i emaljplurret. Jag hade precis under pust och stånk jobbat ner skinkorna i den där lödderbeklädda helvetesvaken och höll på att förvandlas till en överkokt pastaskruv när jag tog en lite för stor klunk av den brakglöggen. Jag kände hur jag blev varm inuti samtidigt som jag var skållad på utsidan. Yrseln kom under ett suckande “Öööh”. Jag såg stjärnor framför mig. Min flickvän blixtrade inlindad av alla stjärnor som en tärna. Eller stjärngosse. Hjärtat började rusa och sen kände jag hur jag höll på att svimma. Otäckt som satan Jag lutade huvudet mot väggen och väntade på att dö… Detta uteblev dock. När hjärtslagen lugnat ner sig så upplevde jag totalt nirvana. Lugnet sköljde över mig. Lite som samma sorts lugn när kroppen är proppad med morfin. Jävla dundersoppa!
Kommer dock inte ihåg om jag drack upp resten av glöggen eller inte. What a shame!
Dessa ord om glögg…
Nej, en kopp till. Sen ska jag kliva in i städskåpet och ställa mig i givakt och kanske lyssna på Nirvana!