Det är ett jävla liv i mitt kvarter idag. Ungar som skriker. Människor som flyttar in och ut i lägenhet. Bilar som brummar. Hundar som skäller. Dårar som grejar. Kan inte folk lugna ner sig. Bara sätta sig på ändan och somna in…för en stund iallafall. Det är ju Söndag.
Den sköjande blöggaren som knappt blöggar längre har flyttat ut till jordelivet på balkongen igen. Det är den tiden på året.
Våren är här och dårarna med den. Allt flyttar ut och blottläggs i solen, på gott och ont. Solen är en apelsin som lyser på alla. På luffaren i parken. På alkisen i tjock dunjacka. På dårar med mitt och sidbena. På halta och blinda och knullgubben Allans vidriga söner.
Jag funderar på att städa. Jag har tröttnat på denna filthy situation…
…och nu ett antal timmar senare har jag städat. Så jävla hippt asså!
På tidig eftermiddag, precis när jag hade börjat städa kom en granne rullande på en gammal cykel med sin son i släptåg. Han parkerade sig i vändzonen nedanför min balkong. Han är gatans gapigaste och högljuddaste granne. En fullfjättrad galning. Han vände upp och ner på cykeln. Sen sa han till sin kanske tolvåriga son att de skulle “skruva isär den jäveln!”
När det gick förbi en annan granne berättade han att han skulle sätta sin son i arbete så han fick lära sig att skruva och greja. Han lät mycket stolt när han förmedlade detta. Jag följde arbetet från balkongen en stund. I början vägledde han ungen och förklarade grundligt och visade hur man gjorde på ett bra och pedagogiskt sätt. Ungen verkade flink i fingrarna. Sen började han ta över mer och mer. Tillslut stod ungen och blängde och efter en kvart hade han gett upp helt och stod och bankade en skiftsnyckel med all sin kraft i gatan. Nästa gång jag tittade ut försökte ungen hacka upp ett hål i jorden med en hammare där han planerade att begrava skruvmejslarna. Farsan låg och krälade på alla fyra under cykeln.
När samma granne efter en stund kom tillbaka igen beklagade han sig att sonen var helt ointresserad och att det nu var han som fick göra allt arbete. Ungen roade sig med att försöka hugga upp ett hål i asfalten med hammaren. Detta satte sedermera farsan stopp för. Som han sa, ville han inte att grannarna skulle ringa till gatukontoret så han skulle behöva betala 20 papp för att hans son hade slagit upp ett hål i gatan. Med en hammare. Det visste jag faktiskt inte att man kunde göra, tänkte jag.
Målet med hela skruvandet, har jag nu fått lära mig och hört, är att cykeln skall lackas om. Färgen har han slipat av med en morakniv?! Okonventionella metoder måste jag säga. En kompis till farsan kom förbi. Han skröt för kompisen, att det är det bästa sättet att slipa bort färg, med morakniv. Folk handlar dyra maskiner, sa han, men jag använder morakniv!
-Jag älskar moraknivar, man kan slipa bort färg med dem och man kan skära halsen av folk man inte tycker om!
Detta sa han i förtroende till sin son. Den meningen ekade mellan husen med hans högljudda stämma och folk stängde sina balkongdörrar.
Faktum är att han börjar prata med alla människor som passerar. Sjukt många människor har stannat. Han pratar med en stämma som mer påminner om att gapa någon i ansiktet. Det är lite som folk inte vågar gå vidare när de väl blivit stannade. Han suger in dem i sitt moraknivnät. Han berättar hela storyn om den gamle cykeln. Att han har fått den på polisens hittegodsavdelning och när han väl är färdig med den kommer den vara värd en miljon. Sen berättar han om sin bortslipning av färg med morakniv. Han visar upp delarna stolt som nu sex timmar senare saknar färg.
-Kolla, här har jag slipat bort med min morakniv. Och här! Kolla! Med morakniven!
Och nu kom samma granne igen. Sonen som har hängt där ute i timtal utan att fått hjälpa till med något förutom att hacka upp asfalten, har till slut gått hem. Detta uttrycker fadern sina grova besvikelse över.
-Alltså, fy fan! Jag som trodde att vi hade en son och far-grej på gång. Och så har jag fått göra allt själv! Och slipat bort all färg med min morakniv!
Sa inte jag att solen lyser även på dårar?