På fotot i det förra inlägget så var jag inte så nykter… Jag hade slängt i mig en helflaska gin och satt och grät vid köksbordet och läste Bamse och hans vänner.
Nej, riktigt så var det inte…
På bilden är jag nyss hemkommen från min gamle gode vän Erik. Även kallad Flytt-Erik här på bloggen. Fast nu kallar jag honom Sulan eftersom han är skomakare.
Vi hade balkongfest. Fuktade våra organ med öl, alkoläsk och whiskey & cola drinkar till att organen dröp som disktrasor.
Vi pratade om livet. Vad det innehåller och bristen på innehållet i det. Att det är skönare att vara mitt mellan 40 och 50 istället för mellan 20 och 30 och att numera hitta harmoni i att inte förvänta sig någonting.
Vi pratade om syskon och föräldrar och om dödsångest och här någonstans åkte whiskyn och colan fram tror jag. Erik kunde ta fler klunkar på komprimerad tid eftersom det var jag som pratade mest och Erik inte har någon dödsångest. Allt till tonerna av Another perfect day med Motörhead.
Vi pratade även om våra nörderier. Jag om mitt klockfixande som för tillfället mest ger upphov till irritation och svettningar och om Eriks fixande med guror.
Sen blev det väl lite suddigare och suddigare och sluddrigare och sluddrigare och förmågan att avbryta i tid uteblev, men se trevligt det hade vi!
Vinglade ut på Eriks gård vid tretiden med en cigg i mungipan och en gitarr i hardcase som en gammal lönnfet och bortglömd rockstar.
Och den där gitarren har en liten speciell historia. För typ tio år sen eller mer hade jag och Erik och en kompis till honom varit ute pajsat på krogen. När vi kom till 7-11, som man oftast gör när det roliga börjar ta slut, så stod det en ensam och bortglömd gitarr innanför entrédörren. Vi stod och tittade på den länge och tittade på varann. Sen gick Erik rakt fram till gitarren och plockade upp den. Vi gick därifrån med raska steg som inte alls såg suspekta ut. Jag gick väl sist i ledet med ett sexpack.
Vi hade efterfest hos Eriks kompis som nästan bodde granne med mig. Vi och guran. Den skickades fram och tillbaka. Jag vågade inte spela framför dem med mina sex ackord som jag inte tog helt friktionsfritt. Argumenten började hagla om vem som skulle få lägga vantarna på guran. Att såga upp den i tre lika delar uteslöts. Vi var ju hemma hos Eriks kompis och han var bäst på gitarr. Fast Erik hade ju gjort allt jobb och saknade en stålsträngad gitarr. Jag saknade också en bra gitarr och kunde ju lära mig två ackord till.
Jag var först att gå hem från efterfesten. Utan gitarr.
Några år senare när jag var hemma hos Erik stod en gitarr där.
-Är det gitarren? frågade jag.
-Ja.
-Jaha.
-Är det en bra gitarr?
-Ja.
-Jaha.
Det hela kändes lite jobbigt och tabu och prata om. Erik hade fått överta den av sin kompis.
Och nu så där tio år senare så stod jag där på Eriks gård kanonfuller och väntade på en taxi med guran i min hand. Erik tyckte det var min tur att äga guran nu. Dessutom hade han aldrig riktigt blivit av med det dåliga samvetet över tjuveriet så det kändes samtidigt som en lättnad att bli av med detta stränginstrument för honom. Dock ska väl sägas att ingen av oss är den rättmätiga ägaren av denna gitarr. Men lite fint är det ändå att den nu har vandrat runt i ägarskapet, så att cirkeln är sluten.
Skulle nu någon som läser detta veta med sig att han eller hon har blivit av med en kvarglömd gura på 7-11 för en sådär tio år sen, så får man mer än gärna berätta det i kommentarsfältet här på blogga!
I övrigt kan jag även nämna i ursäktande syfte att ingen av oss egentligen är några tjuvar. Vi betalar alla skatt, lider av hög moral och ser på när tjyvsamhället lurendrejar oss dagligen.
Nåväl, nästa gång Erik och jag ses skall vi prata om skägg, IPA och APA, dubbla förgasare, sportbilar och tatueringar. Inget jävla trams om dödsångest.
Vi har även sköjat om att vi nån gång i framtiden skall öppna ett kombinerat skomakeri och urmakeri.
Jag tycker att det skall heta Sulan & Klockan. Detta är naturligtvis något vi får komma överens om i god ton.