Har varit hemma sen i Torsdags kväll. Med det menar jag att jag inte har varit utanför dörren. Eller har jag det? Nej, det har jag inte
Tiden flyter ihop lite…och det växer mossa ur öronen på mig och trattkantarellos ur rumpen. Är det en bra kantarellhöst i år eller? Äh, jag vet inte och jag bryr mig ej!
Det har varit grå himmel sen i Onsdags och regnat sen igår och regnar fortfarande. Var hälsad du efterblivna November.
Jag har haft min lugnaste helg på länge. Där med inte sagt min mest fantastiska. Eller mest horribla. Den har mest promenerat på som en råtta i ett springhjul i slowmotion.
Rätt tryggt och slippa alla helgfirande dårar som spyr i papperskorgar och säger att de älskar världen när de egentligen älskar sig själva. Dock blir man lite wierdo i hodet av att vara ensam så mycket. Man liksom diskuterar med sig själv i hodet. Och när inte svaret räcker till i hodet så svarar man högt på frågan så det ekar i köket. Eftersom man blir förbannad när ingen svarar.
Fredag
Städa el och sladdlåda och verktygslåda. Känna att världen får vara där ute så mycket den vill med sitt gråa väder och färgglada dårar.
Mat: Fredagskyckling (90-talsbegrepp?) med potatisgratäng och pepparsås till “Vem vet mest” Ligga i konkav ställning efteråt och låta maten växa ända upp till gomseglet. Totalt kocentrerad på att inte glömma andas.
Sen ett oändligt streamande och till slut somna i en bok.
Livet är bra fantastiskt ändå.
Lördag
Kaffe i mängder. Man kanske borde ta sig ut. Överläggning. Intervju med sig själv. En rungande vacker röst satte stämbanden i gungning. Min egen. Sen stod man i duschen. Sen påklädd. Stilig med smörja i håret som skulle stå pall vilken blåst som helst.
Ett jävla väder ändå. Och tänk vad mycket hej baberibba-dårar det måste vara överallt. Vad fan ska man ut där och göra? Från uppklädd till nerklädd på några röda.
Mat: Lördagskörv i form av bratwürst med potatismos, rostad lök och räksallad. Allt till ännu ett avsnitt av “Vem vet mest” (jag). Ligga i konvext läge. Lite mer streamande.
Jag förvandlas till en eremit
jag försvinner
i smyg bit för bit.
Det där var Poesi för fullvuxna. Ja herrijävlar!
Nåväl efter en stund tröttnade jag på detta pösiga svineri. Satte mig ner vid mitt arbetsbord – klockverkstan, på första gången på sjukt länge och tog tag i en klocka som jag velat få ordning på en längre tid. Att byta urverk.
Sicken Lördagssyssla. Annat än att vara ute på krogen och vara dyrt billig.
Hade ett identiskt fungerande urverk i en klocka jag inte gillar så mycket. Man får ändå rasera en del. Att ta av och sätta på visarna är den svåraste utmaningen, men det gick fint. För jag är minsann varken skakig eller utrustad med kassa nerver minsann. Nej det är jag absolut inte minsann!
Somnade efter dagsverket med samma snok i samma bok…god morgon, god natt, fuck off.
Nåväl. Jag hittade ut. Till slut. Tar en bärs nu. På Kellys. Till tonerna av Lördagsfolkets frånvaro och ångest över att gå till jobbet imorgon. Ty att komma ut från en sådan här självvaldd husarrest, då klär man upp sig. I svart. Med skjorta och v-ringad tröja.
Och långt långt där inne kanske man älskar världen. Man måste bara hålla sig borta från den ett tag för att kunna omfamna den igen.