Att steka körrrrrrrrv.

I veckan när jag stod och lagade kvällsmat tänkte jag att äta något gott är som att slå tomheten på käften.
Jag hade ålat mig till Willys och köpt en påse bratwurst. Dagens enorma äventyr.
Man skulle bo i Tyskland, tänkte jag när körven var klar. Jag spetsade en körv med gaffeln och skakade av stekfettet i vasken. Sen spetsade jag den andra körven. Jag skakade av stekfettet, kanske med lite mer schvung denna gång. Körven for av gaffeln och studsade i kaklet och plumsade rakt ner i det smutsiga diskvattnet.
-Vilken superklant man är, mumlade jag för mig själv.
Jag stod och tittade på körven en stund där den flöt omkring i det mörkbruna vattnet som en kanot. Inte en chans att jag kommer bli mätt på en körv. Jag försökte spetsa den jäveln med gaffeln men den guppade bara runt som en sprallig tok i flytväst. Till slut tog jag tag i den med hela näven som om jag ville strypa fanskapet. Jag sköljde av den under kranen med ljummet vatten. Sen daskade upp den på tallriken bara för att visa vem det var som bestämde. Ett gäng makaroner lämnade tallriken i ren avsky.
När jag äntligen satte mig framför Tv:n stod den där danske bonnröven och skröt om någon komocka. Han greppade en högaffel och vände den fram och tillbaka och njöt. Sen berättade han.
-Den här komockan är den mest fantastiska jag har sett. Doften är skiegooo! Den har legat här i två år och jobbat till sig.
Jag bytte kanal.
Längst ner i den där högen med lyxmocka skulle man ligga…och vänta på den där högaffeln likt en bratwurst som väntar på att bli spettad i januarirusket…