Igår käkade jag årets första semla. Besvikelsen var enorm när jag och syrran och morsan kom in på Caféet och semlorna var slut. Känns lika elementärt med semla på fik för tillfället som pizzadeg på en pizzeria. Och pizzadeg som tar slut på en pizzeria är ju jättedåligt.
När vi hade stått i kön en stund vällde det ut cafépersonal genom köksdörrarna med plåtar fyllda med semlor som placerades i disken. De hade precis bakat nya. Jättestora och jättesmå. Glädjen var enorm. Jag blev så glad så jag smackade till en gubbe i flinten som stod framför, så det ekade i hela lokalen. Nästan iallafall… Givetvis valde jag den största. I mitt giriga tillstånd så insåg jag inte att det var en wienersemla. Jag har nu lärt mig att wienersemla är gjord på wienerbröd. Som ett ituskuret wajnerbrot fast utan det gula klägget i. Detta kanske är rent självklart för andra. För alla andra kanske, utom mig. Jag kan istället mer om pluskvamperfekt och brinnande ladugårdar.
Idag är det rätt komplicerat att få det så kallade originalet många gånger. Allt för att man är så jävla sugen på att mixtra sönder allt med nya smaker. Det är faktiskt inte lika roligt som det kan verka. Snart visar man väl film upp och ner på biografen också. Det känns som folk blir uttråkade om det inte testas nytt konstant. När jag blir uttråkad handlar det oftast om helt andra saker, men det orkar jag inte gå in på nu…
Vaniljkräm istället för mandelmassa…. Eller den sista smaksensationen är med nutellakräm. Frågan är om det ens kan kallas för en semla. Då kan man inte stå och titta någon i ögonen och säga “Jag gillar semla”, nej det gör du inte! Du gillar slafsigt trams i bulle!
Jag vill ha en semla med en stekt halv kyckling i. Toppad med nutella nedtryckt i wienerbrödsdeg.
-Ja, men det är väl ingen semla säger ni då?
-Nej det är en uppskrämd kycklingfobi i Uppsala socken. Nu belv jag så tråkad så jag fick lust att slicka på soppåsens insida.
Tyckte väl hur som helst att den där wienersemlan var så där. Man vill ju liksom ha det där göttiga semlabrödet och inte nåt smuligt jox.
Idag har jag lagt ut lite menlösa grejer på tradera, som med en väldig tur kommer bli sålda. Det är nämligen lite småfattiga tider här.
På fb finns det en köp och säljsida för Göteborg. Idag såg jag en annons där en snubbe hade lagt ut en gammal sleten madrass på sidan. På bilden låg den inknölad i hans förråd. Den var fläckig och smutsig och på kortsidan fanns en stor reva. Runt omkring madrassen låg massa annat smutsigt junk. Det var faktiskt det mest osäljiga intryck jag sett på en bild. Hade en vän hämtat den madrassen från förrådet och bett mig sova över på den hade jag fan sagt upp bekantskapen.
Det roligaste var ändå att han skulle 650 kronor för den. Vilket kap. Vilken verklighetsförankring.
Tänker att den där killen måste fan vara årets säljare.
Själv funderar jag på att lägga ut två kilo räkskal som jag har sparat sen min barndom på säljsidan. Jag vet att mina ögon kommer bli våta när jag lämnar över påsen med räkskalen till den nya lyckliga ägaren som har tömt sitt sparkonto för detta kap. För ibland måste man ha råd med några bärs också.