Var på en jobbintervju i förra veckan. Jobbtitel: Personlig gris för brukare i kris. I Kungälv av alla ställen. Kungälv är mest värt att nämna på grund av Göteborgs kex och att man kan köpa baddare. Vidare finns även Kungälvs fästning och ett hotell som heter Fars hatt.
Göteborgs kex har en affär i anslutning till fabriken som kallas Göteborgs bräck. Där kan man köpa naggade grunkor till kalaspriser. Vi brukade åka dit med familjen och då blev det alltid en påse baddare. Nu har hela skiten gått ner sig. Produktionen har flyttat till något land långt borta och jag har hört att man bara kan köpa baddare två gånger om året. Lika bra och knäcka en folköl istället och tänka på Jesus i solglasögon.
Vad det gäller fästningen så är det en fästning och vad det gäller Fars hatt så fascinerade namnet mig stort när jag var liten samtidigt som det hade varit lika befogat att det hade hetat Mormors Mamelucker. Det brann någon gång på 80-talet. Då var jag uppriktigt ledsen. Varför vet jag inte. Kanske hade jag inte fattat att hus kunde brinna eller varför man anlade bränder.
-Men varför har Fars hatt brunnit pappa? kom jag ihåg att jag frågade.
Varför det var så viktigt att få reda på ett svar vet jag inte, för jag kan inte minnas att vi hade varit där ens.
Själva intervjun skulle ske på ett café i Kungälv. En så kallad “fikaintervju”. Antar att man väljer och kalla det så för att det ska låta lite mer avslappnat. Där skulle jag träffa brukaren och kvinnan från själva företaget.
Det hela började rätt dåligt. Eftersom jag är ett geni så hade jag kollat upp var det där fiket låg innan. I god tid var jag också som hämnd på att jag aldrig fick vara med i elevrådet när jag gick i skolan. Halv tre skulle intervjun vara. jag gick och ställde mig utanför fiket redan tjugo över två. Sen stod jag där som en röksugen polis. Jag tittade in genom fönstren på fiket flera gånger, för att se om de redan satt där. Men ingen verkade reagera. Jag hade dessutom skickat med en bild i mitt Cv (på min första cykel) så de borde ju känna igen mig. När klockan hade blivit några minuter över halv tre, tänkte jag fuck this fiskpinne och klev in. Då var det dem som hade suttit vid fönsterbordet och blängt på mig varje gång jag tittade in. Det hela var lite svårt att förstå. Varför hade ingen av dem (för med fanns även en assistent) käckt gått ut och frågat:
-Är det du som är Johan eller?
När jag hade skakat hand och hälsat laget runt (och slagit hodet i lampan över bordet två gånger) såg jag att de redan hade verkat fika färdigt, för alla deras kaffekoppar var tomma. Jag försökte vara en najs dude och undrade om någon ville ha påfyllning på sitt kaffe när jag skulle gå och handla nåt att dricka, men de blängde mest förvånat som svar. Herrskapet kändes ärligt talat lite långsamma och debila, tänkte jag där jag stod i kassan och väntade på min tur.
När jag kom tillbaka började den segaste, stelaste och mest oflytiga, hackiga och obekvämaste intervju jag har varit med om. Som att cykla uppförs i snöstorm. Jag öppnade min bank med frågor och försökte samtidigt berätta om mig själv för att få till lite av ett samtal. Det brukar ju fungera så i det verkliga livet. Att brukaren själv var lite svårflörtad och inte drev på är inget jag säger nåt om, men när både assistenten och HR-människan från företaget bara sitter och blänger varje gång tystnaden uppstår och inte hjälper till ett skit…det säger jag allt om. De enda få gånger av den här hela timmen som den här helvetesintervjun pågick så gick assistenten och Miss HR igång på samtal om hundar och katter och hur de hade inrett sina sovrum och vad en tvårumslägenhet kallas på norska(????). Hur mycket skiter inte jag i det? Annars satt de där tysta och glodde så fort tysta och glodde. Jag fick alltså själv styra in, tillbaka på lite mer väsentligheter gällande intervjun. Eller skulle vi prata om vad glasspinne heter på tyska också? När tystnaden återvände överraskades jag dock av att jag hittade något mer att fråga om. En relevant fråga kan vara att fråga hur en dag kan se ut hos brukaren. Så den frågan ställde jag. Jag fick svaret att den började med att han åt frukost…
-Jaha, svarade jag imponerat som det var det mest originella jag hade hört.
Tystnad igen. Här kunde man då tycka att de andra två mähäna kunde hjälpa till. Jag gav dem två korta blickar som sa: hjälp till lite nu för fan då! Nej, de tittade på mig och log lite osäkert. Där någonstans tog intervjun slut. För mig. Efter en stund tystnad till så ställde HR sin första och sista fråga till mig:
-Har du nåt mer du vill fråga om?
Det hade jag sannerligen inte. Frågan kändes som ett hån, så jag tog en jätteklunk av min läskeblask och reste mig upp och släppte min roll som intervjuoffer och blev lite mer av mitt alldagliga jag. Jag krånglade på mig jackan och höll på att få med mig lampan och sa högt:
-Men va fan! Nu sliter jag snart ner den där lampan och tar med mig skiten in till stan!
Jag skakade hand, lite hårdare än nödvändigt och gav mig av därifrån. Jag kände hur de stirrade på min rygg där jag gick mot busshållplatsen. Fick en känsla av att vilja sätta mig på huk och slingra ut en körv på gatan…
HR-pajasen lovade att ringa dagen därpå och ge mig besked. Ett besked som jag redan visste. Önskade dock att beskedet skulle vara att de ville ha mig, så jag kunde berätta att jag inte ville ha något med dem att göra.
Nåväl, kan lätt vara den konstigaste och obekvämaste intervju jag varit på. Lite som en date där man redan efter en kvart känner att det från och med nu är lika bra att supa ner sig. Man blir ju fan ledsen va!
På bussen, på väg in till stan igen började pumpen dunka normalt igen.
På Fredagen, alltså fyra dagar senare fick jag ett formellt mejl. HR som bara måste stå för HÅRIG RUMPA besvärade sig ens inte med att ringa som hon hade lovat. Hon kan ju inte vara särskilt rädd om det där företagets rykte heller. I mejlet stod det naturligtvis att tjänsten hade gått till en annan sökande. Det önskades dessutom lycka till med fortsatt jobbsökeri å mina vägnar. Kanske kan behövas…för maken till idioter som man måste möta på vägen saknar ju fullständigt motstycke.
Fan va sugen jag blev på en baddare nu!