Har nu suttit och stirrat på skärmen i tjugo minuter. “Skapa nytt inlägg” står det. Men jag försöker väl för helvete!
Kaffet smakar rost. Det bubblande vattnet smakar saltvatten och ciggen skapar en sandstorm i munhålan.
Jag och syrran satte oss i en park i veckan. Med medhavd matsäck i flytande form omgivna av kylklampar. Det kan man göra om man vill ta en cigg till bärsen. Mycket trevligt faktiskt. Dök inte upp en enda tjackis eller kriminell eller polis heller. Det får man faktiskt ännu göra göra i detta land. Sitta i park alltså och leka skorsten. Fast snart kommer väl Annika Strandhäll med sina breda käft och allväders-stövlar klampande och sprutar ner en med brandskum.
Sen gick vi ut en sväng efter den där parkstunden…
Annars handlar det väldigt mycket om rökförbudet nu. Ungefär varje gång man reser sig upp från uteserveringen för att gå till andra sidan gatan för att tända en cigg. För då kommer det ofta nån tomte och hakar på och finner mötet öppnat för diskussion. Kan känna mig rätt färdigpratad på den där punkten.
Jag saknar inte att sitta och bälga i mig oresonliga enheter bärs och streckbolma röksignaler en hel kväll på en uteservering tills man är en tokig pajas. Nej, det jag kommer sakna är det lilla och enkla. Som den där sköna lunch-seansen. Man käkar. Man känner sig mätt och förhoppningsvis nöjd över att maten smakade fab (or not). Sen tar man med sitt kaffe ut och tar en välförtjänt cigg och kanske tänker: “Fan jag kanske älskar världen ändå?!”
Eller när man har sprungit runt på stan. Svettats och svurit och bara hatat allt lite lagom. Man har provat byxor och svettats och fått en nysattack i provrummet. Man har kämpat sig upp för en backe som borde planas ut. Man har beblandat sig med primater. Man har plågats och grillats i en ilsken sol. Man har krigat med getingar. Man har gråtit med ena pungkulan i kläm. Då, och just då har man gjort sig förtjänt av en stund njutning. Man går in på närmsta sylta. Sen sätter man sig där på uteserveringen och tar en klunk av sin vackra öl och tänder en cigarett och dagen vänder till något bättre och man njuter av stunden så man blir blöt i ögonen.
Detta saknar jag redan…
Den där eftermiddagsölen som man kunde se mig dricka på en uteservering tas nu på balkongen i väntan på att en granne endera dag ska låtsashosta högt med öppet fönster för att sen tjonga igen det så hela huset rämnar.
Och just det…njutning är ju inte något som står så högt på listan längre i detta avlånga fjantland.
Att ha det gott. Det är gott att ha det gott, brukade vi säga när vi knäckte första bärsen och tog ett fett bloss.
Ordet njutning (eller begreppet njutningsmänniska) försvann i samma stund som medvetenheten slog knut på sig själv. Alltså det är inget fel att vara medveten, men när man aldrig får utdelning i form av något slags njut mer än lite smält smör på broccolin på fredagen då kan jag tycka att det är dags att bädda om…så att säga.
Men nu skiter vi i det här. Jag och syrran säger mer ofta en nånsin att vi måste flytta härifrån snart. Någonstans där vi kan ha det gott. Och då pratar jag nödvändigtvis inte om rökförbudet. Nej någonstans där skitnödigheten inte har strypt njutningen och där civilster inte i varje stund är självutnämnda poliser.
Fast det kanske är en utopi?
Får man göra som man vill på saturnus?