Igår, idag, lite senare och nu igen.

skrivet igår kl.18.50
-Va glad! fick jag nyss en uppmaning om av en passerande alkis, som lät ganska arg.
Sitter och väntar på hämtmat. Morsan och jag skall käka indiskt. “Spännande” tycker morsan. “Gott” tycker sonen.

Har varit på stan med morsan och syrran. Jag hjälpte morsan att köpa ett skal till mobilen på Kjell och bloody company. När vi stod vid kassan för att sätta på det nya skalet dök det upp ett huvud mellan oss bakifrån.
-Oatchaaaa, viskade rösten. Som ett skumt spöke. Som ett koreanskt päron. Rösten tillhörde syrran. Expediten tittade konstigt på dumma familjen.
Syrran och jag var ute sköjade med ölen igår. Då blir det som det blir när man går på stan dagen efter.

Hmmm, de är inte så snabba här…väntat på maten över fyrtio minuter nu.
-Vi har bara en kock, lät de meddela.
Jaaa…ju fler kockar desto kassare soppa höll jag på att säga, men jag lät bli.

en stund senare…
Sköjade in en gaffel kött och sås och grönsaker i truten. Efter ca fem sekunder började det brinna i hela munhålan. Det brände och sved och svetten pumpade ut ur pannan och hela hjässan. Kan fan vara det starkaste jag har smakat. Tungan var bortdomnad.
Det visade sig att de hade glömt att märka ut rätten med tre sådana där chilisymboler. För mig räcker det med en symbol för att det skall vara starkt. Därför valde jag just en rätt som inte var markerad alls.
Fick gå och lämna tillbaka den.
-Vill du ha en ny rätt, undrade han.
Jag sa till honom att jag hade käkat upp morsans mat istället och som inte var stark, vilket lät lite elakt. Mot morsan. Den räckte i och för sig för två personer eftersom vi tryckte i oss var sitt naanbröd också.
Jag fick mina pengar tillbaka och lovade att jag skulle komma tillbaka någon annan gång…och dricka öl istället.

———-

skrivet idag, kl.12.05
Sista semesterdagen. Skall käka lunch med syrran. På Vickis. Mycket ätande nu.

Jag har fått ett enormt stort utslag igen. Denna gång på ena halvan av de två kroppsdelar som man sitter på. Enormt genant.
Det var en kvinna med i programmet “Husläkarna”. Hon hade ett enormt utslag på ryggen. Hög talgproduktion var läkarens förklaring. Vissa människor får det inte. Andra människor har oturen att få det. Det var deras enda och enkla förklaring. Jag tillhör alltså den andra gruppen. Otursgruppen. Känns inte helt överraskande.
Drar mig enormt för att få det fixat. Är inte så sugen på skalpell och klämfest på skinkan. Samtidigt har det börjat bli problematiskt att sitta längre stunder.
Fan vad trött man blir…

En stund senare…
Käkat lunch. Pizza. Jag har spottat ut maten för andra gången i rad. De hade lagt pirri pirri pippi på pizzan. Jag bad dem ta bort tabascon från pizzan. Istället fick jag en stark djävulskrydda. Såg ut som en svettig pippi efteråt. Det droppade från öronsnibbarna. Varför vill folk att jag ska äta stark mat hela tiden?

Och nu…
…kom den riktiga ångesten. Över att semestern är slut. “Det är svårt” som vår kära Lage Larsson säger när han harklar sig och hostar så han nästan spyr, istället för att tala om vad det blir för väder.

Och nu igen…
…var jag tvungen att gå ut och dricka några öl med syrran. Hemma igen som en städad pöjk.

Kontentan av detta inlägg får bli: Ät inte stark mat om du svettas om öronsnibbarna. Börja inte jobba efter din semester (om du inte älskar världen och ditt jobb så mycket som jag gör). Och skaffa inte under några omständigheter en böldröv.

Yä, knäck mig som ett ägg i byttan!

Jag är fläskigt dålig på projektet “gå hem efter två öl” ibland. Hade ingen lust att gå hem till loftet bara…
När klockan var fem satt jag här. Em ringde. Hon ville gärna ses och dricka lite bärs. Eftersom jag vet vad “lite” bärs innebär och hur det kan gå så betackade jag mig och sa absolutos nej! Jag skulle under inga omständigheter dricka mer än en öl. Dessutom börjar jag klockan sju och jag vill ju inte vara bakis på jobbet imorgon. Nej någon måtta får det vara!
Jag sitter kvar fortfarande. Det är svåååårt…
Skrev ett sms till Em för en stund sen:
Fem öl och en gammeldansk senare är det bara till att konstatera att man är en sopa på att “ta en öl” och gå hem i tid. Skrattretande!
Hade ju vart lika bra att du kom hit, men nu måste jag gå hem. Alldeles strax alltså… Snart, efter den här ölen eller nästa… Öööhhh…

Eller så kan man uttrycka sig som Ben gör i filmen “Leaving Las Vegas”. I början av filmen, helt smacki-bonk-full, stöter han på en donna i baren. Det är egentligen en ganska deppig scen.
På hans ändock inbjudande invit svarar hon helt ledsen:
“Maybe, you shouldn’t drink so much.”
Hon reser sig och går mot utgången. Varpå Ben ropar till henne:
“Hey, maybe I shouldn’t breathe so much!”

Det är vackert! Och dekadent. Och inget julkalenderstoff osv.
Nej, för bövlars trollrumpa, nu måste jag gå hem.
Alltså efter den här ölen!

Imorn ska jag äta grillad boxhandske till lunch. Jag betackar mig sköjeriet, men jag har ju flamberad cementsås till!!!

Bis bald, era förgiftade ragelbär-smaskare!

IMG_0457.JPG