90 minuter av “Jag är jag, fast ändå inte”

Drömde en helt störd dröm i natt. Har märkt att det kan hända när man låter bli insomningstabletten.
Det var som att jag var förvandlat till ett annat jag. Och då pratar jag inte om att jag gick runt i för stor kavaj och shorts och klafsade banan
Nej, det var en fartfylld dröm. Fylld med massa äventyr.

Först flög jag med någon privat-concorde till ett annat land. Amerika tror jag det var. Planet gjorde loopar och flög så lågt så att träden snuddade vid vingarna och jag bara skrattade och älskade det.
“Jag älskar vilda äventyr!” sa jag.
Mitt största problem jag hade var att hålla kvar den rosa drinken i martiniglaset.
När vi var framme befann vi oss vid någon pool vid något stort hus. Jag stod där vid poolkanten och bara skrattade och sa att jag älskade livet. Med någon bananfärgad drink i handen…och damerna med de plastiga behagen och de limfyllda läpparna bara flockades kring mig och min fantastiskt sprudlande livsglädje.
“Är du alltid så här glad?” frågade en av dem
“Jaaaaaaaadå!!!!!!” svarade jag som en kokainsprudlande Kay Pollak.
I nästa sekvens klättrade jag i berg. Naturligtvis utan säkerhetslina. Ju högre jag kom desto mer skrattade jag. Den blå drinken skvalpade runt i glaset.
Hoppade sen bungyjump. Men det var för mesigt för mig. Den gröna drinken hoppade direkt ur näven på mig.
I ren självklarhet avslutade jag de vilda äventyret med att hoppa fallskärm. Med rädslan helt utplånad vrålade jag:
“JAG ÄLSKAR LIVET!”
Sen innan jag vaknade, stod jag där vid sidan av poolen igen och skrattade högt åt något medan jag slog mig på knät med ena handflatan och med en skvalpande paraplydrink i andra handen.

Jag vaknade med ett ryck. Kändes som denna dröm hade varat i flera dagar, men när jag tittade på klockan så hade jag bara sovit i en och en halv timme.
Totalt vansinne på komprimerad tid.
Konstigt nog vaknade jag svettig bara på höger axel och vänster bröst.
Kanske var det träningsvärk som uppenbarade sig i dunstande svettform .

Hej babberibba, köttfärssås och royalister.

Såg nåt program inför dopet av Estelle. Samtidigt som jag åt findus köttfärssås. Kontraster. Min plånbok är tom och royalisternas själar verkar också rätt tomma. De föddes med guldsked i mun. Jag föddes med en sked i rostfritt stål i räva. Det mest irriterande måste ändå vara allt smörande för kungahuset. Från media och vanligt folk. Med stolthet framstår folk som den gamle hederliga pöbeln utan att fatta det själva. All mediabevakning känns gammelrysk. De frågade folk vad de kände när de hade fått reda på att kronprinsessan hade fått en dotter. Alla svarade att de hade blivit glada. Hade de frågat mig hade jag svarat: “Kul för henne. Jag känner ingenting.” Det kan ju någon annan ha svarat, men har garanterat blivit bortklippt.
Bevakad bevakning.

Vidare var förra veckan en vecka i tjoflöjten och partajets tecken. Onsdag, fredag, lördag. Ett hejdlöst skålande, krossade glas på krogen och paraplydrinkar med just paraplyer i. Och tomtebloss. Efterfest till halvåtta på morgonen. Luffande på soffa. Ett dundrande huvud. Baksmälla. Nerver spända som fiolsträngar. Flabb och dumheter. Lite som den gamla goda tiden när man hade energi som ett fullblodssto.

Solen är här. Kärlekspar hånglar ner sig på parkbänkar. Alkisarna svär i busskurer. Kvinnor visar ben och klyftor. Man känner sig plötsligt ensam. Och från armhålor i för uringade linnen stiger stanken av ruttnad svett på spårvagnar. Blodet strömmar i rätt riktning. Våren är här.