Helmut.

Jag har massa småsaker hängande över mig. Sådant jag borde göra.
Sätta upp den där sista jävla hyllan. Träna tyska, så jag kan bli tysk innan jag promenerar runt med rullator. Skriva något spännande här. Ta en promenad innan solen går ner. Ingenting känns tillräckligt lockande. Det blir inte mycket gjort. Det verkar vara en sådan dag idag.

Kan fortfarande tycka det är skönt på många sätt att vara singel. Jag kan göra som jag vill. Behöver inte ta hänsyn till vad någon annan ska tycka. Kan sköta mig själv utan att det blir protester eller sura miner.
Samtidigt är det just det som är exakt lika tråkigt mellan varven. Det spenderas mycket tid i ensamhet. Tankar som kretsar kring en själv, istället för tankar kring någon annan. Tiden flyter förbi på ett annat sätt än när man delar sitt liv med någon annan.
Ah, jag vet i fan…

Bilden på lappen nedanför låg framför min öl när jag kom ut från dass på Skål. Det var under den där perioden för typ tio år sen när jag hängde på Skål fler kvällar i veckan än jag spenderade hemma.
Undrar vem den där Helmut var. Var det en man eller kvinna? Kanske en tysk kvinna. Undrar hur hon kunde älska mig utan att ens ha pratat med mig. Undrar vad Helmut gör idag. Kanske hon bor i Tyskland. Hon kanske äter apfelstrudel till frukost och har en prickig hund och promenerar runt med paraply när solen skiner
Känns som jag kan ha skrivit om Helmut vid något tidigare tillfälle här på bloggen. Då har jag upprepat mig. Efter att haft denna blogg i snart sju år och skrivit drygt 1300 inlägg kan det ibland vara svårt att komma ihåg vad jag har skrivit om och vad jag inte har skrivit om…

IMG_0435.JPG
Den där Helmut…

Utdrag ur en dagbok, anno 2003.

IMG_0418.JPG

Det kostar på att spela hjälte på krogen. Idag är ångesten ruffig. Jag mår illa. Nervös och vettskrämd. Allting hopar sig. Imorgon ska jag lura socialen på pengar, helt ordagrant, med ett förfalskat lönebesked. Jag kommer sluta på dårhus eller i fängelse.

Texten ovan är från mina dagboksanteckningar skrivna år 2003. Har inte läst dem på en herrans massa år. Hade för mig att jag mådde ganska bra då. Så var det tydligen inte. Åtminstone om man skall tro på dagboken.

Någon annanstans, någon månad senare står det så här:
Herre Jesus. Jag har supit upp såna summor stålar att jag måste beställa in en bärs för att tänka klarare.
Förra veckans krogbesök och annat krökeri: Onsdag/Torsdag/Fredag/Lördag
Denna vecka:Måndag/Onsdag/Torsdag/Fredag/Lördag/Söndag
Jag blir nervös bara jag tänker på det. Allt detta supande har gjort mig vettskrämd, sömnlös, labil, förvirrad, lättretlig, aggressiv och deprimerad. Rastlösheten gör mig skitnödig. Den är jävligare än någonsin. Allt gör mig nervös.

Har haft någon känsla av att man har blivit tröttare och tråkigare med tiden. Nu för tiden. Att saker inte är lika intressanta längre på samma vis. Att nerven i tillvaron ofta saknas. Jämfört med tidsperioden i dagboken ser det ut att stämma. Hade bara glömt av hur kass jag verkade må och vilken ständig misär som utspelade sig i vardagen…

Jag har slutat skriva dikter och noveller. Har inget att säga längre. Därför skriver jag i dig kära slyn-dagbok. Utekväll med siss, Martin, Maja, Emma på Skål. Vi firade att Martin hade kommit hem från England. När ölen började komma in sket vi väl att den jävla soooopan hade kommit hem. Åk hem igen din råsopa!!!
Sen blev det efterfest med May och Em. Två sexpack. Sen fick jag händerna på en halv literflaska Gin. Jag vaknade på morgonen under ett bord. Flaskan var tom och fortfarande kvar i min näve.
Herregud! Nu har jag inga stålar kvar. Helt pank och månaden har knappt börjat. Hur ska jag klara mig denna gång? Äta wellpapp? Idag åt jag upp mitt sista pulvermos. Det var en tragisk och klumpig sörja.
Jag och min syster har ett internt skämt: Om jag tröttnar på alltihop en vacker eller ful dag, då har hon lovat att vara hygglig och sparka undan pallen. Fan vilken yrsel jag har.

Mycket av dagboken innehåller en del kärleksaffärer som har gått i stöpet. De styckena går knappt att läsa. De är för sorgliga, genanta och deprimerande att ta sig genom.
I slutet av de där anteckningarna år 2003 verkar jag gripa efter en lösning. Det låter nästan som jag har kommit på den ultimata lösningen på den rådande misären och mitt problem:

…nu har jag varit arbetslös i över tre år och nästan gått på socbidrag lika länge. Vilken rehabilitering det skull krävas för att börja jobba.
Min socassistent sliter sitt hår i vånda och får nervösa sammanbrott nästan varannan gång jag dyker upp. Speciellt för att jag har nya idéer över vad jag ska bli varannan gång jag dyker upp. Nästa vecka när jag dyker upp skall jag inte bli det. Eller så har jag plötsligt kommit på att jag inte kan bli det och tänker bli något annat smart. Då får hon nervösa utbrott. Hon har påpekat att jag ibland stinker gammal krogurinoar när jag kommer in på hennes lilla kontor. Om jag har sådana problem har hon sagt att hon kan ordna mitt socbidrag på annat sätt.
Jag kanske ens inte vill jobba? Kanske jag ens inte behöver något jobb för att må bättre? Jag behöver ju bara stålar.
Jag behöver nog träffa en tjej. Bli kär. Det kan vara lösningen! Känna kärleken. Omfamnas av en vacker donna. Sväva på röda bloody mary-moln.

Jooo, så var det tydligen då. År 2003. …Blev dock lite förvånad nu att det var sådan kaos. Känns lite overkligt. Det tyckte jag väl inte då. Eftersom kaosen var vardag och jag levde i den. Eller så tyckte jag det… (Boendes i den där blåmålade källaren på Kvilletorget. Med en gråhårig sopa vid namn Martin som inneboende som samlade på stekpannor och kastruller och gäspade högt och visslade och alltid var parkerad framför Tv:n, och som jag hatade).

Lektionen i efterhand får kanske bli att inte gny så mycket mellan varven över den rådande och ibland trötta, men förhållandevis ordnade vardagen. Tyckte dock det kunde glimma till lite oftare. Nerven.
Lite kaos för stunden kan aldrig vara fel, men den där misären skulle jag hur som helst aldrig vilja tillbaka till…

Att sköja på Skål.

20140515-230913.jpg
Sköjade till det igår på skål med quiz, med en gammal skålstammis. Vi kom trea. 95% till hans förtjänst. Jag tillhör inte den typ av människor som lyckas lagra massa junk i mitt hode. Alltså hör jag en fråga, ett svar, så åker det in genom öronen och tar vägen ut genom näsan eller munnen eller den glappiga fontanellen tio minuter senare. Annars anser jag mig själv vara okej allmänbildad.
Eftersom jag bara tänkte på metal och tjejer och raster när jag gick i skolan så har jag lärt mig det jag nu vet på alldeles egen hand. “Johans yxa Gloria -Privatskola”

Efteråt kom syrran och Kirre ner. Återigen misslyckades jag med uppdraget att gå hem efter två öl. Jag är fantastiskt duktig på detta för tillfället. Att man aldrig lär sig…
Idag har jag jobbat i elva och en halvtimme. Har tagit igenom dagen med förvånansvärt hyfsat humör. Strongt av mig!

Öl och en dokumentär till.

Ölrunda i Vasastan med Maja igår. Vi drack kaffe först, men insåg ganska snart att det var rätt trist. Cheers, Källarn och skål. Det verkar vara en ny trend från vakter och bartenders att fråga hur många öl Johan har druckit. Det brukade aldrig hända förr. Bad bartendern att sluta sköja med mig. Då gav han mig tillåtelse att dricka en öl. Promenerade hem trots att det gick bussar fortfarande. Satt på en bänk och lyssnade på musik innan jag fortsatte promenaden hem.
Idag: Huvudvärk och körv och pommes till brunch. Fika hos syrran. Fläskfile hos morsan. Kom även på ett otroligt bra inlägg jag skulle skriva här. En halvtimme senare hade jag glömt bort vad det var för bra inlägg jag skulle skriva. Blev det här istället.
Jag har även sett en dokumentär till. Bombay beach. Fantastiskt bra. Ska nu se en dokumentär om Carl-Ivar Nilsson. Jag känner mig helt enormt upplyst som människa.
Jag kanske aldrig mer behöver gå utanför dörren mer, eftersom världen finns i mitt vardagsrum.